Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Som en del av något större

ERIC ERICSONS BEGRAVNING

Storkyrkan är full med folk. Vi sitter tätt ihop i bänkarna. Psalmsången är överväldigande. Jag vet att jag sjunger, men jag kan knappt höra min egen röst. Stora delar av musiksverige är här. Korister, körledare, musiker, tonsättare, operasångare – Eric Ericsons väldiga storfamilj. Alla tar i för Ericson. Längst fram i koret sitter den närmaste familjen strax nedanför den vita kistan som är prydd med grön mossa och vita liljekonvaljer.

En gång var det någon som frågade Eric Ericson vilken musik han skulle välja om det bara skulle finnas ett enda musikstycke i hela världen. Han valde mellan Bachs h-mollmässa och David Wikanders tonsättning av Frödings dikt ”Kung Liljekonvalje” men bestämde sig till sist för h-moll-mässan, eftersom den var längre.

Organisten Anders Bondeman väver skickligt in valda delar ur Ericsons körrepertoar i de långa improvisationer som behövs när nästan alla i hela Storkyrkan defilerar förbi kistan för ett sista avsked. När manskören Orphei Drängar framför Ericsons favorit har också de defilerat förbi kistan och tagit avsked av den dirigent som ledde kören i 40 år. Vilken kör som helst skulle kunna krackelera efter det, men Cecilia Rydinger Alin kan sin sak, jag har sällan hört en finare tolkning. Och förlåt Eric Ericsons kammarkör att jag inte lägger ut texten om Bach och Reger, men det ska ju inte bli en recension.

”Kung Liljekonvalje han sänker
Sitt sorgsna huvud så tungt och vekt
Och silverhjälmen blänker
I sommarskymningen blekt”

Flera körledare berättar hur viktig Eric Ericson har varit för dem. ”Jag hade inte blivit den jag blev om det inte hade varit för honom.” Det låter som när folk pratar om sin favoritlärare, om den där unika personen som hade förmågan att locka fram det man gick och bar på.

När jag frågar en av körledarna vad det rent konkret är som hon bär med sig från Ericson visar hon en handrörelse som långsamt rör sig uppåt. Den börjar med armen löst hängande utmed sidan, handryggen är lätt välvd och medan armen lyfts vänds handen upp och då är det något som lösgör sig, ett osynligt innehåll som skickar ett meddelande till sångarna. En av de gamla OD-koristerna talar om hur Ericsons händer liksom smalnade av. Han pratar med sin vän om hur kördirigeringen fick helt nya dimensioner. ”Plötsligt stod där någon som kunde visa 16-delarna.” Med Ericson blev körsång en konstform.

Men det blev också resor och fester. En sex-veckors-turné till USA med OD. Sex veckor! Nuförtiden är det ingen kör som är ute längre än 10 dagar. Saknade ni inte era tjejer, frågar jag. Nej, svarar de, ”man tog sikte på nån i publiken och sjöng för henne”. På den efterföljande minnesstunden i Eric Ericson-hallen på Skeppsholmen (före detta Skeppsholmskyrkan) blir man påmind om körsångens sociala dimensioner. Luften är tjock av kära återseenden och det är inte bara jag som får syn på en gammal flirt bland de 450 gästerna. Många ansikten lyser upp, händer sträcks ut, skratten ekar.

Eric Ericsons döttrar Annika och Eva håller var sitt fint och modigt personligt tal. Båda handlar till stor del om den sista tiden, då de fick möjlighet att hjälpa honom. Eva berättar att han hade ett keyboard på sitt äldreboende. De sista åren spelade han sällan, men en dag när hon gick där och plockade som vanligt och gnolade på en sång, fick hon ett infall och hjälpte den lite motvillige pappan fram till klaviaturet. Vi får höra inspelningen. Eva sjunger ”Nature boy” och Ericson kompar, lyhört och lugnt. När de är klara utbrister han, så omisskännligt Ericsonskt, som om han gjort en glad upptäckt: ”c-moll”!

Ericson är musikalisk fadersgestalt för många, men han är dessa kvinnors pappa. Förra gången jag var med på en minnesstund där det också var många fler än familjen som hade starka band till den avlidne, var det en kyrkoherde som begravdes. Många gamla konfirmander ville komma till tals. Jag ville tacka prästens barn för att de hade lånat ut honom till oss. Ericson var också en sorts själasörjare.

”Han rörde vid något i mig”, säger en annan körledare, med rödkantade ögon. Och så är det med de bästa körledarna. De får tag på djupa känslor som man inte kan sätta ord på.

Alla gamla radiokorister kallas fram till scenen. Jag hittar en plats där jag obemärkt kan sjunga med i Stenhammars ”I seraillets have”. Närmare än så här kan jag inte komma att faktiskt sjunga i Radiokören. Jag har glömt hälften av den danska texten som beskriver en varm kväll i seraljens trädgård. Men tonerna sitter i blodomloppet. Det var någon av Ericsons adepter som lärde mig att frasera den vackert. Jag tror det var Mats Nilsson. Eller kanske Stefan Parkman. Och när jag står där i kretsen av Ericsons korister känner jag mig faktiskt som en del av någonting större. Jag vet inte vad det är, men det känns fint, och det lever.