Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kultur

Direkt från diket

Alan Gilbert hostar tankspritt i handen och sträcker fram den. Han ursäktar flera gånger att fotografen Kristoffer Wikström och jag har fått vänta. Vi har stått lite vid sidan av på första parkett medan en mindre svärm av medarbetare pratat intensivt med Gilbert där han stått kvar på pulten nere i diket. De har just repterat andra akten av Lohengrin.

Väl på plats i (det förvånansvärt anspråkslösa) dirigentrummet på Kungliga operan får vi inte heller vara ifred. Folk kommer och går, papper ska skrivas på. Logistiken, logistiken. Vilka ska repa, när? Gilbert ber om ursäkt igen. Nu är han i Stockholm och här har han varit chefsdirigent för Kungliga filharmonin i åtta år och har också familj med svensk fru. Till vardags leder han legendariska New York philharmonic.

Hur har du haft det sedan sist?

– Fantastiskt, det är är roligt att kunna lämna ett avtryck på New Yorks kulturliv.

Mobilen ringer med congasljud och Alan Gilbert måste springa ut och klara av en underskrift. Jag tappar tråden och tänker på en publikmobil som ringde under en konsert i New York. Han störde konserten så mycket att Alan Gilbert blev tvungen att slå av och be honom stänga av. Detta imponerade på New York-kritikerna.

Du har sagt att det måste finnas ett personlig engagemang i allt du gör. Vad är det då med operan Lohengrin du tror på?

– Det är fantastisk musik. Jag älskar den och det är första gången jag gör den. Det finns visserligen nationalistiska element, men de är mindre irriterande än i till exempel Mästersångarna som är överlastad av det stortyska och påverkar mig inte på samma sätt som Lohengrin. Wagner blev bättre och bättre med tiden och när han kom till Götterdämmerung så var allt som hamnade på notpappret inspirerat på högsta tänkbara nivå. Men i Lohengrin finns en fräschör och en omedelbarhet som är mycket fin. Inte minst i körerna, som är strålande, spännande och dramatiska.

Någon knackar. Gilbert får ett besked som innebär att han inte kommer hinna hem och träffa familjen innan det är dags för kvällsrepetitionerna. Oh, well.

Hur kan vi relatera till att Lohengrin faktiskt var Hitlers favoritopera? 

– Det ingår inte in i min ekvation. Han var säkert en komplicerad och avskyvärd person, men skrev den mest fantastiska musik. Jag tänker inte be om ursäkt för Wagner, han var psykopat. Men handlingen är egentligen rätt ”normal”. Jag skulle inte heller vilja gifta mig med någon som inte sa mitt namn. Relationer måste bygga på tillit. Man förstår att Elsa är kär i sin räddare, men att hon sen blir nyfiken, misstänksam och orolig. Det är som det ska. Det finns även mytologiska, religiösa och övernaturliga dimensioner. Regissören Stephen Langridge understryker ödets roll.

Men du behöver också din egen relation till verket innan du börjar jobba med regissören?

– Jag tycker att Ortrud är den intressantaste rollen i operan. Hon skapar konflikten och driver Telramund. Det är från henne den mesta elden kommer.

Wagners musik påverkar en fysiskt.

– Ja. Alla mina vänner i operavärlden säger så. Man blir berusad av musiken. Dessutom är den så lång och innehåller så mycket detaljer och massor av influenser, från Mendelssohn, Bach och Verdi. Till exempel. Och man kan även höra hur Brahms och han faktiskt påverkade varandra.

Någon knackar igen. Det finns inga tekniker den kvällen. Ska vi byta? Går inte. Ok, vi får fejka akt två. Gossopranerna behöver repetitionstid. Och så vidare. Dörren stängs igen. I am sorry!

Har du kommit så långt nu att du upplever verket som en helhet?

– Ja, det kommer mer och mer. Var intensiteten ligger och hur de långa bågarna ser ut. I går gjorde vi första akten, i dag andra. Wagner är krävande. För alla. Inklusive publiken. Alla måste prestera på toppen av sin förmåga. Jag försöker få fram det som är hängivet, de storskaliga svepen och de små finstilta detaljerna. Man måste gå hela vägen. Det handlar egentligen bara om Lohengrin och Elsa, allt annat är krafter som påverkar dem utifrån och inifrån.

Vad förhåller du dig till de legendariska inspelningarna? Som Solti?

– Jag lyssnar inte på dem, men jag var nyfiken på den senaste Bayreuthproduktionen (Neuenfels), så den har jag sett på Youtube. Väldigt mycket möss! Haha. Jag förstod inte poängen med dem. Men jag har hört ”In fernem land” med Furtwängler, den är så fantastiskt vågad och modern.

Hur gör du för att vara en bra sångardirigent?

– Jag lyssnar mycket och andas med sångarna, känner när de behöver tid eller gå framåt. Man måste ha en begåvning för det och sedan träna. Man måste lära sig att använda energin som kommer från musiken istället för att motarbeta den. Varje fras har en distinkt rytmik. Man kan inte ”fool around” som i Donizettis sångardrivna belcantooperor.

Det är en och en halv vecka kvar till premiären när vi pratar med varandra. Debatten om operasexismen har inte börjat. Alan Gilbert drar på sig en torr t-shirt under sin svarta polotröja. Annars blir jag förkyld, säger han. Alan Gilbert har alltså tidigare varit chefsdirigent för Kungliga filharmonikerna i Stockholms konserthus i åtta år. Då fick han aldrig frågan att dirigera på operan. I trappen träffar vi en av hornisterna, Maria Nyström. Hon säger att Gilbert är ”the best”. Han säger någonting fint tillbaka. Det känns bra. Kanske till och med jämlikt.

Fotnot: Premiären på Lohengrin är Lördag 7/4. Föreställningen recenseras av Lars Sjöberg 9/4.