Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kultur

Flickan från västern

FLICKAN FRÅN VÄSTERN | Av Giacomo Puccini | Regi Christof Loy | Kungliga operan | Speltid 3.20 t.

Man kan inget annat säga än att det är ett hejdlöst välsjunget triangeldrama som spelas på Kungliga operans scen just nu i Flickan från västern med den goda Minnie, sopranen Nina Stemme, den snygge Johnson, tenoren Aleksandrs Antonenko och den onde sheriffen, barytonen John Lundgren. Alla lika akuta, höjdsäkra och expansiva sångare. Det är bara att luta sig tillbaka och åka en Puccini-tripp med den testosteronstinna manskören och hovkapellet som så passionerat framför denna smäktande americana under ledning av Pier Giorgio Morandi.

Referenserna till stumfilm och spaghettivästern får publiken av fnittra av förtjusning redan när Nina Stemme efter förtexterna (!) spränger fram över prärien på en väldig häst och gör en entré vars underhållningsvärde skulle spolieras om jag avslöjade den.

I centrum för den här corny Puccinioperan står alltså Nina Stemmes saloonvärdinna i guldruschens Kalifornien. Runt henne rör sig hemlängtande, lycksökande, oroliga män som söker stundliga kickar i form av sprit, spel och good ol’ lynching. Att Minnie är oskuld och har bibelskola i baren är ett uttryck för Puccinis svaghet för madonnor.

Realismen hålls på avstånd genom att flera scener liveprojiceras som svartvit film bakom sångarna. Där ser man hur operaregi i allmänhet följer stumfilmsestetiken. Vilket jag är den första att beklaga, även om det har en poäng här. En annan lek med konstarterna är det bakre rum som i förstone ser ut att vara Minnies kontor men som också är en loge där stjärnan förbereder sig för nästa entré. Regissören Christof Loy och scenografen Herbert Murauer håller på så vis verket i från sig så att också vi kan betrakta det med välbehövlig distans.

Flickan från västern skulle nog kunna göras som en angelägen berättelse om vad som händer när man river upp alla rötter för att söka lyckan långt hemifrån och grupper av rotlösa män bildar ett nybyggarsamhälle. Och när en främling med utländskt namn kommer och gör anspråk på brödraskapets gemensamma syster. Operan innehåller samtidigt en feministisk kommentar om en kvinna som väljer sin framtid och går igenom en livskris där hon upprört frågar hur långt hon hade kunnat gå om hon hade utbildat sig. Det får Stemme fram i en av hennes stora ögonblick i operan. För att inte tala om hur det slår gnistor mellan henne och Antonenko.

På tankestoffets absoluta bakgård befinner sig dock indianerna Billy Jackrabbit och hans kvinna Wowkle. Huvudsakligen kommunicerar de med Kalle Anka-indianska: ”Ugh”. Första gången är det komiskt, därför att det är så urbota mossigt, och kan passera i kombination med Puccinis uppfattning om vad som är amerikansk folkton, men sedan sätter man skrattet i halsen. Wowkle som arbetar hemma hos Minnie behandlas som luft. Det är trovärdigt. Men att hon när ingen ser njutningsfullt skulle borra ner näsan i den vite mannens rock avspeglar bara den vite mannens uppblåsta självbild. Man blir påmind om var man är och att ”ugh” innehåller samma fördomsfullhet som ordet neger.

Förra gången en lysande sopran bestämde repertoaren på Kungliga operan var det Katarina Dalayman som valde att göra Carmen. Det blev inte heller särskilt angelägen opera.