Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kultur

Lost in translation

Maestro. Tredje avsnittet.

–Se det bara inte som ett musikprogram, säger min kollega Lars Sjöberg. Han har en annan åsikt om Maestro än jag. Hur ska jag se det då? Som ett barnprogram? Tja, kanske. Som en pedagogisk satsning på grundskolenivå. (Serien har fått viss effekt i Stockholm där Kulturskolan erbjuder en prova-på-kurs i dirigering. ) Men barn måste väl bli mer missnöjda än vuxna med den här bleka produktionen. De måste vara ännu känsligare för osäkerheten i tilltalet.

Klart att jag inser vinsten med att SVT överhuvudtaget törs ägna sig åt klassisk musik i underhållningsformat på normal sändningstid. Klart att jag fattar att musikavdelningen har överträffat sig själv när den fått Musikhögskolan i Stockholm att framstå som Hogwarths skola för trollkonster. Och städslat Kristian Luuk för att spankulera omkring och prata musikinstrument med radiosymfoniker. Men Luuk har faktiskt inget där att göra. Han är minst lika vilse i pannkakan som Viveca Lärn var och det märker inte bara tittarna utan även deltagarna.

SVT gör Maestro efter ett säkert brittiskt programformat på BBC. Dessvärre var det nåt som gick förlorat i översättningen. Kolla in ett par avsnitt på Youtube och märk kvalitetsskillnaden. Juryn! Deltagarna! Programledaren! Produktionen! Finalen i Hyde park! Till och med de tävlande amatörerna lyckas förmedla en riktig och djupt känd passion för musik. Här kommer man musikens och dirigeringens kärna närmare. Nu förstår jag vad det var som någon ville förverkliga i SVT.

Men Maestro blev en halvmesyr. Man försökte att översätta den kvicke presentatören Clive Anderson till den sävligt humoristiska Luuk. Man provade att byta ut den välkände JEDI-mästaren Roger Norrington mot Storkyrkans kördirigent Gustaf Sjökvist. Man gjorde väl så gott man kunde för de pengar som stod till buds.

Let’s dance-deltagarna får åtminstone öva på dans. De här stackarna måste ut till Bosön och göra fjompiga ledarskapsövningar i stället för att lära sig noter.

Sjöberg tycker att det fina är att deltagarna måste gå utanför sig själva. Jo. Men sedan är det inget mer.