Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Berit Berling i minne


Berit Berling i radiohusparken. Foto: Anders Roth/SR
Vi hade hittat ett utrymme där vi kunde sitta. Det var ett avlångt litet kyffe med rätt lågt i tak som låg på den åttonde våningen i radiohuset, en trappa ovanför den högsta våningen. Det var ingen utsikt, men utanför fönsterraden fanns en liten utegård varifrån det gick en stege upp på taket.
I det rummet arbetade några av P2:s frilansare. Vi gjorde en rätt stor del av de tablålagda programmen i kanalen. Rolf Linder, Kristin Lorentzon, Katarina Aronsson och några till. Men vi fick inte prata högt om att vi satt där, det var inte avsett som arbetsrum och vi som inte var anställda hade inte rätt till rum.

Berit Berling hade länge haft ett rum i korridoren på sju trappor bland de fast anställda, men nu, när hon var pensionerad, kom hon också till oss. Jag kom ihåg dagen när hon flyttade in. Jag tänkte att det här var en plats för mig, men inte för Berit. Nu kändes det som om man höll på att sortera ut och ställa upp på vinden.
Rolf hjälpte till att koppla ihop stereon.
Tekniken var inte Berits bästa vän.

Berit skrev upp sina noggrannt utvalda Opp Amaryllisbitar på skrivmaskinen. Galuppi, knatter knatter, 1 minut och 37 sekunder. Sedan klippte hon ut musikstyckena till smala remsor och klistrade upp dem på ett annat A4-papper.
Manus skrev hon på ett annat papper, om hon ens skrev ner det, Berits långa vindlande resonemang lät sällan planerade, inte förrän hon landade dem, fyra bisatser senare. Punkt. Musik.

Berit hade en säregen röst. Jollrig, sa kollegor. Andra älskade den, de som lyssnade antar jag. Hon lät oändligt snäll, men hon var inte oändligt snäll. Vissa genomborrade hon med kattblick. På dem hon inte gillade ödslade hon inte tid eller prat. Jag minns hennes fnittrande skratt.

Berit berättade. Hon hade dansat med Karl-Birger Blomdahl och träffat alla de stora; Igor Stravinsky och Glenn Gould. Hon hade lärt sig spela piano av en av Artur Schnabels elever. Nu minns jag inte vilken.
Hon hade träffat alla. Berit borde ha skrivit en bok om sig själv. Jag brukade tjata om det. Men det viftade hon bara bort, till det räckte inte hennes självförtroende. Hon tyckte inte att hon var någon.
Egentligen skulle hon ha blivit konsertpianist, men till det räckte inte hennes självförtroende heller.

Osjälviskt öste hon kärlek och intresse över de (mest manliga) musikaliska storheter som hon intervjuade, hon pumpade upp deras status, och över sin Sören, som hon hade hittat i en bil. Sören bodde i den där bilen och var inte alls ett passande parti. Hon besökte honom i bilen. Kom med mat. Jag föreställde mig imman på bilrutorna kalla höstdagar. Senare bodde de tillsammans i ett hus. Ända tills Sören dog. Sedan vet jag inte.

Häromdagen plockade jag ner en lapp som har suttit en tid på en hylla vid mitt skrivbord. På ett gulnat korrespondenskort stod det skrivet med spretig handstil som jag kände väl igen: ”Nu får jag tid att gå påkonserter”. Det var från Berit, jag visste inte riktigt vad hon menade,men jag hade haft den uppsatt i rätt länge. Jag tänkte att det räckte. Någon dag senare fick jag veta att Berit var död.

Nu söker jag efter fakta om Berit på internet. Jag hittar nästan ingenting.