Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ut ur skuggorna i Blackeberg

11856

Peter Handberg. Foto: EVA LINDBLAD

 
ROMAN
PETER HANDBERG
Den vita fläcken
Natur & Kultur, 367 s.

 
I tre böcker har Peter Handberg skrivit fram sin familjehistoria ur skuggorna. Den första – som heter just ”Skuggor” och har en tecknad man utan ansikte på omslaget – är ett porträtt av fadern, en skrävlare och vivör, vars dödsbo sonen går igenom.
Den andra – med titeln ”Klubb Ibsen” och en naken pojke med ryggen mot kameran på omslaget – är en skildring av berättarjaget Peters uppväxt i Stockholmsförorten Blackeberg på 60-talet.
Den tredje, ”Den vita fläcken”, pryds av ett profilfoto av en ung kvinna i (vad jag tror är) tidigt efterkrigsmode. Hon heter Gunhild, kallad ”Gullan”, född Handberg 1921, och mor till Peter och hans äldre bror Kaj.
Så närmar sig fiktionaliseringen steg för steg det dokumentära som växer fram likt en fotokopia i ett framkallningsbad. Och precis som i Erik Wijks ”Bara de riktiga orden” är det modern som framträder tydligast, hon som stod sonen närmast, inte minst sedan fadern efter en motvillig skilsmässa försvunnit in i skuggorna.

Det finns många likheter mellan Ulla Wijk och Gunhild Handberg – båda är födda på 20-talet, båda har bildningsambitioner och konstnärsdrömmar, men ingen av dem får någon högre utbildning, båda är tvåbarnsmödrar, båda blir olyckligt gifta och tidigt skilda, båda ser bra ut och är måna om sitt utseende ända till dödsbädden, båda är socialt utåtriktade och populära i vänkretsen, båda brottas med självtvivel, Ulla mer än den sturskare Gunhild.
De kommer från olika samhällsklasser – Ulla från den göteborgska överklassen, Gunhild från den lägre medelklassen i landsorten. Att deras livsöden ändå tangerar varandra, till och med geografiskt i Stockholms nordvästra närförorter, berättar egentligen mindre om deras personligheter och klassursprung än om vilket patriarkalt motstånd självständiga kvinnor mötte långt in på 1900-talet.

Under det hittillsvarande 2000-talet har det kommit ut en lång rad romaner där främst söner, men också döttrar, har tecknat porträtt av sina fäder – porträtt som ofta är kritiska, men ändå förlåtande och kärleksfulla. Mödrarna, vanligen hemmafruar, har på sin höjd lämnat material till små mosaiker, som läsaren själv får pussla ihop av spillet från de vacklande fadersskulpturerna. Står mödrarna någon gång i centrum, är det för att de oförlåtligt har svikit sina modersplikter i jakten på intellektuellt erkännande.
Först på senare år tycker jag mig se att en förändring är på gång. Alltfler kvinnliga författare tar upp arvet efter Moa Martinson och Kerstin Ekman och lyfter fram 1900-talets mödrar som centralfigurerna i den uppväxt som formade dem – Kristina Sandberg, Sigrid Combüchen, Anneli Jordahl, Doris Dahlin för att nämna några.
När också manliga författare som Erik Wijk och Peter Handberg inser att de flydda fäderna inte är hälften så intressanta i sin upplåsta mansbubbla som mödrarna vilka fostrade sina barn – med allt vad det innebar av stäckta ambitioner och kärleksfrustrationer för deras egen del – då är hoppet om världen inte helt ute.