Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klasskamrater

01384

Doris Dahlin. Foto: Niklas Palmklint.

 
ROMAN
DORIS DAHLIN
Himlen bar inga moln
Ordfront, 302 s.

 
Doris Dahlin (född 1952) har alltsedan den självbiografiska debutromanen ”Skammens boning” (2007) mutat in sitt tematiska område i skönlitteraturen – mödrar och döttrar i arbetarklassen och undflyende fäder och män som lämnar dem att sörja deras svek och nödtorftigt försörja sig själva. Det är kvinnokamp på gott och ont, med klasstämpeln som hämsko på självkänslan.
Dahlins fjärde roman med den ironiska titeln ”Himlen har inga moln” anknyter på flera plan till debutboken, men är inte explicit självbiografisk. Huvudpersonen Maria är liksom författaren uppvuxen i en arbetarfamilj i Härnösand med en sporadiskt närvarande far, var liksom hon engagerad i den radikala vänsterrörelsen på 60- och 70-talet och debuterade sent som författare efter att ha arbetat många år i ett medelklassyrke.

Genom alla skolåren höll hon och bästisen Britt-Inger ihop i vått och torrt och det var självklart att de tillsammans skulle lifta till drömmarnas Paris efter studenten. Men där hände något som stack in en kil i deras vänskap, utan att bryta den helt, fastän Maria flyttade till Stockholm och Britt-Inger blev kvar i Härnösand.
Så det är trots allt till Maria som Britt-Inger 40 år senare vänder sig i hopp om att den kloka poeten ska kunna finna nyckeln till hennes 16-åriga dotter Toves hemliga rum.
Maria lovar motvilligt att komma eftersom hon ändå ska göra ett författarbesök i Sollefteå. Men där stöter hon på sin ungdomskärlek Olof, ett möte som sätter i gång en inre minneskavalkad som omsider leder fram till vad som hände i Paris den där gången.
Dahlin växlar mot slutet av boken perspektiv mellan Maria och Britt-Inger, ett grepp som verkar inkastat likt jästen i ugnen, men som fungerar som ett välbehövligt korrektiv till ett annars alltför enögt ressentiment.
Utan att veta om det delar de tre – Maria, Britt-Inger och Tove – en gemensam kvinno- och klasserfarenhet, fylld av skam, rädsla och underlägsenhet, då som nu.
Men det är bara Tove som gör motstånd. De äldre är alltför vingbrutna.