Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Autismen som spegel

Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten

David Fukamachi Regnfors, Helena af Sandeberg, Jakob Eklund.             Foto: PETRA HELLBERG

 
TEATER
DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN
Av Simons Stephens
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Kjersti Horn
Stockholms stadsteater
Speltid 2.10 t.
Regi Moqi Simon Trolin
Helsingborgs stadsteater
Speltid 2.30 t.
Olika former av autism har blivit ett allt populärare tema i samtida litteratur, film och teater. Fast det duger förstås inte med vilka autister som helst, utan de måste vara personer med dramaturgiskt tacksam spetskompetens, till exempel mattesnillen.
Ett sådant är 15-årige Christopher i engelsmannen Mark Haddons bästsäljare ”Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten” som också blivit en framgångsrik teaterpjäs i landsmannen Simon Stephens dramatisering.

I Sverige spelas pjäsen i vår på stadsteatrarna i både Helsingborg och Stockholm. Det är två sevärda föreställningar, men också mycket olika. Där Moqi Simon Trolins uppsättning i Helsingborg lutar åt den psykologiska realismen, drar Kjersti Horns i Stockholm i väg åt det stiliserade hållet.
Huvudrollen Christopher är en drömuppgift för en ung skådespelare, eftersom han står i centrum hela tiden – både Gustav Berg i Helsingborg och David Fukamachi Regnfors i Stockholm klarar det med bravur. Men det är inte riktigt samma typ. Bergs Christopher ter sig med all sin sociala beröringsskräck ändå ganska normal, medan Regnfors entonigt rabblande figur är mera demonstrativt avvikande.

Regigreppen avslöjar två skilda synsätt på autism – vilket som är mest trovärdigt kan inte jag bedöma. Men stilisering slår lätt över i teatral uppvisning. i Horns uppsättning dansar hela ensemblen till ”The final countdown” när Christopher har fått högsta betyg på en överkurs i matte. Det går betydligt lugnare till i Helsingborg.
Å andra sidan känns Erika Magnussons nakna, skarpt belysta scenrum mera utlämnande för den socialt desorienterade pojken än Sir Grand Lears intimare scenografi i Helsingborg.

Christopher, som är oförmögen att ljuga, är en oskuldsfull variant av Molières misantrop eller Ibsens Gregers Werle. Han må stå i centrum, men hans autism är framför allt en spegel där omgivningens självbilder reflekteras. Det lyckas båda föreställningarna förmedla, om än regigreppen är olika. Det antyder att pjäsen är en modern klassiker.