Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En kulturpolitisk teaterkupp

Tobias Hjelm.

TEATER
MEFISTO REMIXED | Manus och regi Kia Berglund |Teater Giljotin, Stockholm | Speltid 1.10.
Teater Giljotin har iscensatt en kulturpolitisk kupp med sin uppsättning Mefisto remixed, skriven och regisserad av teaterchefen Kia Berglund. Vad som kanske från början var tänkt som en dramatisering av Klaus Manns roman Mefisto har vid premiären kokats ner till en monologpjäs på drygt en timme.
Giljotin är den fria teatergrupp som fått sina anslag från Statens kulturråd och Stockholms stad mest nedskurna det senaste året. I en intervju i fjol trodde Kia Berglund att njuggheten var en direkt följd av att den uppmärksammade och omdiskuterade föreställningen Bli en dåre  2011 stal mer tid och resurser av teatern än beräknat.
Att en teatergrupp satsar stort och väcker debatt borde ju inte ligga den i fatet, kan man tycka. Tobias Hjelm i rollen som Hendrik Höfgen – kalkerad på skådespelaren Gustaf Gründgens, vilken gjorde karriär genom att hålla sig väl med nazistregimen i Tyskland – tar också med jämna mellanrum tillfället i akt att läsa lusen av dagens svenska kulturpolitiker, inklusive de bostadsrättsföreningar som höjer hyran för fattiga teatergrupper i innerstadens källarlokaler.
Innan han har kommit så långt hinner han, klädd i svart morgonrock, riva av några scener ur Shakespeares Rickard III, spelande inte bara titelrollen utan också den sörjande änkan Anne som snart ska bli kungens hustru. Den svarta morgonrocken behåller han när han plötsligt byter skepnad till Hendrik Höfgen, utsatt för locktoner av Mefisto, vilken Hjelm spelar med mörka glasögon och blindkäpp.
Det är svårt att veta vad Berglund kunde ha gjort med en mera fulltalig rollbesättning, men Hjelms kameleontiska förvandlingsnummer är hursomhelst värda biljetten. Mot slutet av föreställningen får han också visa en hel del av den fåfänga som är Hendriks främsta karaktärsdrag, när han drömmer om filmroller och Oscargalor och lufsar runt i sin uppblåsta självbild, sjungande ”Världens bästa Karlsson”.
Den avskedssången ger en självironisk knorr åt den annars välmotiverade kulturpolitiska litanian.