Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kritik

Kvinna med diagnos

Susanne Harju-Jeanty. Foto: PETTER MAGNUSSON.

 

TEATER
LIVET KOM SÅ PLÖTSLIGT | Av Klas Abrahamsson | Regi Olle Jernberg | Teater Brunnsgatan Fyra, Stockholm  | Speltid 1.15 t.

 
Det bästa sättet att tillägna sig Klas Abrahamssons monologpjäs ”Livet kom så plötsligt” vore att se den utan minsta förhandsinformation men ändå med ett tidtagarur i handen för att kunna klocka av hur lång tid det tar innan man hajar att kvinnan i pjäsen nog har någon sorts ”diagnos”.
Det hann gå flera avsnitt av den dansk-svenska tv-serien ”Bron” innan det gick upp för flertalet tittare, om än knappast för alla, att polisen Saga i den kvinnliga huvudrollen har utrustats med den typ av autism som kallas Aspergers syndrom. Det är uppenbart samma syndrom som pjäsens Annika ”lider” av, låt vara att hon inte lider av det mer än Pippi Långstrump lider av fräknar.
Det Saga och pjäsens Annika har gemensamt är en extremt hög intellektuell kapacitet inom ett logiskt strukturerat kunskapsfält, men också en oförmåga att tolka vardagsspråkets glidande tvetydigheter i det sociala samspelet. De tar medmänniskorna bokstavligen på orden och blir följaktligen betraktade som udda och konstiga.

 
Annika har efter många år som exemplarisk bokhållare – ”världens bästa” i hennes egna ögon – fått sparken när firman bytt ägare och står nu inför valet mellan sjukpension eller att måla ut sina förtjänster för presumtiva arbetsgivare. Pjäsmonologen består av hennes förövning av den övning i självpresentation som arbetsförmedlingen förväntar sig av henne.
Hon har noggrant studerat retorikhandböckerna och bockar av en efter en av de latinska rubrikerna alltmedan hon håller ögonen på sekundvisaren. Men när hon följer arbetsförmedlarens uppmaning att berätta om sin bakgrund brister det för henne och hon – som annars ogärna säger mer än två meningar i följd – går till angrepp mot ”de ordinära människornas” lögner och undermåliga intellekt. Här framstår hon som en blandning av Übermensch och helig dåre med storhetsvansinne, om så med sig själv som enda vittne.
Det är en drastisk och rolig monolog Abrahamsson har skrivit, där en del av komiken ligger i att Annika inte själv är medveten om humorn. Genom att hon är så sturskt självmedveten om sina förtjänster går det ändå inte att uppfatta pjäsen som lyteskomisk. Det är dessutom hon som får sista ordet medan publiken får nöja sig med skammens rodnad

 
Abrahamsson regisserade själv pjäsens uruppförande på Malmö stadsteater 2007 med Petra Brylander i rollen, en föreställning som också hörts i Radioteatern. Den uppsättning som nu spelas på Teater Brunnsgatan Fyra har producerats av skådespelaren Susanne Harju-Jeanty med sig själv i rollen, regisserad av Olle Jernberg.
Harju-Jeanty pendlar mellan jävlaranamma och stillsam melankoli och undviker skickligt att bli självironisk, eftersom rollfiguren inte förstår den sortens omvända betydelser. Hon uppehåller sig mestadels i en mycket liten vrå, som scenografen Martin Christensen har inramat med kuber och stänger som för att illustrera hennes logiskt strukturerade tanke- och känslovärld. Här lyssnar hon med förkärlek på Birgit Nilsson, vilken precis som Annika var bäst på det hon är bra på och visste om att hon var det.
Under våren är Teater Brunnsgatan Fyra spelrum för två egensinniga och undanskuffade kvinnor som alternerar med varandra – den psykotiska Edit (Lina Englund) i Allan Edwalls ”Tummelisas mamma” och nu alltså den autistiska Annika. Det finns all anledning att se båda föreställningarna, inte bara för att beundra skådespeleriet, utan också för att begrunda vår acceptans av de socialt avvikande, en gren där den ”ordinära” människan långt ifrån är den världsmästare som Annika är i bokföring.