Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Peer Gynt pånyttfödd

Magnus Krepper och Maria Salomaa. Foto: CARL THORBORG

 

TEATER
PEER GYNT | Av Henrik Ibsen | Översättning Lars Forssell | Regi Katrine Wiedemann | Stockholms stadsteater | Speltid cirka 2.30 t.

 
”Gå udenom”, säjer den outgrundliga dimgestalten Böjgen till Peer Gynt, ett råd som denne beslutar sig för att följa under sin fortsatta levnad. Detta till skillnad från den danska regissören Katrine Wiedemann, som i sin uppsättning av Ibsens pjäs på Stockholms stadsteater tvärtom går rakt på sakens kärna. Och då handlar det inte om den obefintliga kärna som döljer sig inne i Peers bevingade replik om löken, för den repliken är bortskalad, precis som mor Åse och två tredjedelar av originalpjäsen.
Kvar blir ett två och en halv timme långt koncentrat av detta världsvitt flygande versdrama, ett koncentrat som trollbinder mig från första minuten till den sista. Wiedemann har nämligen till allt annat också skalat bort longörerna och lagt dem i samma papperskorg som de norsknationella tidsmarkörerna.

 
Peer Gynt stiger här i Magnus Kreppers gestalt som nyfödd ut ur Wiedemanns huvud. Och Ibsen i sin himmel tackar henne säkert för denna lyckosamma förlösning av en frisk och välskapad yngling i yngre medelåldern med alla lemmar på plats, precis en sådan man som riskerar att drunkna i sin egen spegelbild. Vilket ju noga taget är vad pjäsen handlar om, även om begreppet narcissism inte var allmänt vedertaget när Ibsen skrev pjäsen.
Då, 1867, var Sigmund Freud bara 11 år. 145 år senare är han väl snarare en profet på avskrivning, men nog tycker jag mig ana en freudiansk läsning av Peer Gynt hos Wiedemann. Det är bara fem år sedan pjäsen spelades på Stockholms stadsteater i regi av Lars Rudolfsson och med Dan Ekborg i huvudrollen. Om alkoholen där var huvudbetingelsen för hans fortsatta livsöden, är det hos Wiedemann sexualiteten – sökandet efter lökens kärna visar sig vara the old in-and-out vilken rimligt nog bara lämnar tomhet efter sig, en oändlig succession av små dödar i väntan på den stora.
Krepper får med jämna mellanrum kränga av sig benkläderna och jucka på med eller utan partner – som en tribut till Freud – men det är mera som en demonstration av mekaniken och patetiken i hans begär, inte av erotiken, vilken inte är mera sensuell än en upprest gravsten.

 
Scenografen Maja Ravns fondvägg består av en mängd träramar i olika storlekar, ordnade i ett labyrintiskt mönster. Framför den skapar Wiedemann med hjälp av in- och utburen rekvisita – stolar, soffor, sängar – de etapper på Peers livsresa som Krepper och hans sju rollskiftande medaktörer gestaltar med lika mycket koreografiska medel som verbala. Flera av scenlösningarna gränsar till det geniala, som till exempel skeppsbrottet mot slutet av pjäsen, där Krepper och Sven Ahlström klamrar sig fast vid en planka som de själva håller upp och som efterhand blir allt kortare tills de bara har ett halmstrå att dela på.
Genom hela föreställningen rör sig Maria Salomaas Solveig i bakgrunden, klädd i en gul klänning som om hon vore solen, den sol som Peer i det längsta undviker att låta sig upplysas av. I slutscenen krälar han över golvet likt en stor ödla mot stolen där den blinda Solveig sitter med svaret på hans livsgåta – att den sanna Peer han sökt alltid har funnits hos henne, i hennes tro, hopp och kärlek. Så kan han försonad vaggas in i döden.
Man behöver ingen lök för att bli tårögd av denna jordnära avslutning på Peer Gynts himlastormande själsprövning, vilken i Katrine Wiedemanns händer och Magnus Kreppers gestaltning blivit ett storslaget skådespel, visuellt genomarbetat in i minsta detalj.