Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dominikanska repliker

 

Junot Diaz.

 

NOVELLER
JUNOT DIAZ | This is how you lose her | Riverhead books, 213 s.

 
Dominikanska män är notoriskt otrogna. Åtminstone om man ska tro Magdalena i den första av de nio novellerna i Junot Diaz nya samling This is how you lose her. Och författaren och hans alter ego Junior säger inte emot henne. Tvärtom leds tesen i bevis nio gånger om. Bokens titel är inte hämtad från en av novellerna, som brukligt är, utan en sammanfattning av deras gemensamma tematik.
Man ska naturligtvis inte utgå från att Diaz har hämtat stoffet till novellerna ur sitt eget liv. Men likheterna mellan honom och Junior är så påtagliga att det knappast kan undvikas – båda är dominikanskfödda amerikaner som efter en tid i New York flyttat till Boston, där de undervisar i creative writing.
Det faktum att Diaz sedan debuten med novellsamlingen Drown 1996 bara har gett ut ytterligare två böcker – förutom den nya samlingen också den Pulitzerbelönade romanen The brief wondrous life of Oscar Wao (2007) – tyder på att han har haft fullt sjå med att reda upp sina kvinnoaffärer under de senaste decennierna. I likhet med Junior gick också Diaz – som man kan se på fotografier – upp ordentligt i vikt under en särskilt deppig period.

 
Men så är ju Junior – och sannolikt också Junot – en typiskt dominikansk man, bara med det undantaget att han – och bevisligen också Junot – är djupt kritisk mot det dominikanska machoideal som han inte kan låta bli att leva upp till i samma ögonblick som han lämnar skrivmaskinen och får syn på en vacker kvinna, helst en latinotjej förstås. Fast i det avseendet är han inte så nogräknad, inte heller vad gäller åldern, vilket hedrar honom.
Diaz har ett skarp öga för de sociala villkor som majoriteten av de dominikanska invandrarna i USA lever under, och han har ett lika skarpt öra för jargongen de dominikanska männen emellan – de spanska fraserna i hans engelska är legio. Men när allting som här underordnas otrohetstemat, kan det inte hjälpas att boken efterhand blir en aning tjatig.
Risken är då att den självförkrossande ångern efter ännu ett snedsprång mest av allt liknar krokodiltårar.