Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alice bor här fortfarande

Alice Munro. Foto: DEREK SHAPTON.

NOVELLER
ALICE MUNRO | Dear life | Alfred A Knopf, 319 s.

 
I de fyra berättelser som avslutar Alice Munros nya novellsamling Dear life säger hon sig gå i närkontakt med ett visst ämne för både första och sista gången, nämligen sitt eget liv.
Munro (född 1931) växte upp på landet utanför småstaden Wingham i Ontario, där hennes far med sviktande framgång drev en silverrävsfarm och hennes mor arbetade som lärare. Så mycket mer om henne själv får vi knappast veta i de här korta berättelsernas punktvisa nedslag, konstfullt utkarvade likt kaméer ur hennes barndomsminnen:
• En älskad och egensinnig barnflicka med vana att ensam gå på danstillställningar i trakten och en kväll förolyckas, vilket ställer lilla Alice inför det penibla valet att se eller inte se liket i kistan.
• En blindtarmsoperation som uppenbarar en annan och oväntad svulst i Alices mage, vilket får henne att känna sig ömtålig på ett intressant sätt, men också inbillat galen nog att tro sig vilja döda sin lillebror.
• En danstillställning hos en bondfamilj i grannskapet som den tioåriga Alice besöker tillsammans med sin mor, vilken dock hastigt bryter upp när hon ser en uppklädd prostituerad bland gästerna.
• En anekdot om en skrämmande kvinnogestalt från tiden när Alice själv låg i barnvagn, men som senare visade sig vara hustrun i den utarmade familj som tidigare bodde i Munros hus.

 
Nej, självutlämnande kan ingen beskylla Alice Munro för att vara. Det är kanske därför hon med sådan osökthet kan kamouflera sitt jag i sina fiktiva gestalters medvetande och därifrån sortera ut de meningsbärande detaljerna i ett liv, ett landskap, en tidsanda. Det rör sig då oftast om gestalter från den lägre medelklassen i mindre kanadensiska städer under senare häften av 1900-talet. Det märkliga är att hon kan utvinna en sådan mänsklig variationsrikedom ur ett så pass begränsat synfält, geografiskt, socialt, historiskt – och formatmässigt.
Dear life är Munros trettonde novellsamling. Den enda ”roman” hon har skrivit består också av skilda berättelser, fast med en gemensam huvudperson. Munro har förädlat den sokratiska devisen ”känn dig själv” till ett eget underförstått motto: ”Känn dig själv – genom andra”. Hon har vid det här laget gjort om det konststycket minst 150 gånger, utan att det någonsin har blivit tröttsamt att läsa.

 
Munro är med sin konsekvent kvalitativa renodling av novellkonsten enastående i världslitteraturen. Nu är hon 81 år gammal, och Svenska Akademien har inte lång tid på sig att gottgöra ett mångårigt förbiseende. Den antiamerikanism som numera präglar ledamöterna – lika omutligt hårdnackade som tillhörde de en vänstersekt – borde väl ändå kunna bevekas av det faktum att även om Munro bor på fel kontinent, så är hon ändå inte amerikan.
Ett Nobelpris till Alice Munro är inte bara ett pris till henne själv som första kanadensiska författare, utan också ett pris till en litterär genre som Svenska Akademien i dag tycks betrakta med samma skepsis som vore man en bokförläggarförening.