Kritik

Den motvillige emigranten

Norman Manea. Foto: ISOLDE OHLBAUM.

MEMOARER
NORMAN MANEA | Huliganens återkomst | Översättning från rumänska Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran| 2244, 406 s.

Den 21 maj 1991 mördades den rumänske religionshistorikern Ioan Petru Culiano i Chicago. Han hade varit nära förtrogen med en annan och vida mer känd rumänsk religionshistoriker – Mircea Eliade. Men när Culiano efter Eliades död avslöjade dennes nära anknytning till det fascistiska Järngardet, som var Hitlers inhemska stödtrupp i Rumänien under andra världskriget, blev han utnämnd till landsförrädare av rumänska nationalister som fått luft under vingarna efter kommunismens fall.
En annan som i en essä uttryckt sig kritiskt om Eliades samröre med fascismen var den rumänsk-judiske författaren Norman Manea, som sedan 1988 lever i exil i New York. Också han utnämndes till förrädare och dessutom till ”dvärg från Jerusalem” och ”amerikansk agent” av nationalisterna både i Rumänien och USA. Det mordhot han mottog i ett brev visade sig dock vara skrivet av en mentalsjuk kvinna som skickat liknande brev till ett 40-tal kända författare i USA.

Manea vem? Vadå känd? frågar säkert många som aldrig hört namnet förut. Den okunnigheten är begriplig – i det elektroniska mediearkivet över artiklar i svensk press får Norman Manea bara 11 träffar. Att jag själv hade namnet i bakhuvudet beror på en lång intervju med honom som Gabi Gleichmann publicerade på Expressens kultursidor 1996, bland annat med anledning av det falska mordhotet.
Intervjun dyker upp i minnet under de första sidorna i memoarboken Huliganens återkomst (2003), som är det första verk av Manea som översatts till svenska. Förlaget 2244 – med speciell inriktning på litteratur från Svartahavsländerna – ingår visserligen i Bonniergruppen, men vi får mer och mer vänja oss vid att det enbart är tack vare de små förlagen vi kan läsa de stora författarna på svenska.
Till dem hör utan tvekan Norman Manea (född 1936), ofta nämnd som Nobelpriskandidat, om än inte i Sverige. När Gabi Gleichmann träffade honom hade han just brutit en nästan decennielång improduktivitet till följd av anpassningssvårigheter till det nya landet och språket. Skrivkrampen syntes dock inte utåt. En hel rad av hans tidigare böcker översattes till engelska, mycket tack vare hans vänskap med ledande amerikanska författare som Philip Roth, Saul Bellow och Cynthia Ozick, alla nämnda med bara förnamnet i Huliganens återkomst.
Till skillnad från Aleksandar Hemon och andra yngre författare från det forna östblocket som emigrerat till USA fortsätter dock Manea att skriva på modersmålet – det som han kallar sitt enda egentliga hemland – även om böckerna numera omgående översätts till engelska.

Huliganens återkomst är det verk som väckt störst internationell uppmärksamhet utanför USA och Rumänien. Det är visserligen en memoarbok, men den har en romans komposition och berättarteknik, ungefär som P O Enquists Ett annat liv. Men Manea berättar inte i kronologisk ordning, utan lägger ett slags eftertänksam mosaik av de viktigaste händelserna i sitt liv.
Lika omedelbart tillgänglig som Enquist är han inte heller, men han är inte ”svår” i samma mening som hans rumänska kollegor Hertha Müller och Mircea Cartarescu anses vara det. Manea debuterade 1969 och det märks att han som andra östeuropeiska författare – Milan Kundera och György Konrád för att nämna några – har slipat sin stil i medvetenhet om vad som är tillåtet att skriva eller inte. Han tar omvägar i meningsbyggnaderna, använder sig av bilder och referenser som censorn inte förmodas behärska, och gör oförmedlade associationssprång som bara de invigda förstår.
Fast han numera kan skriva i full frihet, har han gjort en dygd av en tidigare nödvändighet och blivit ett med sin stil. Om modersmålet är hans enda hemland, är stilen hans id-kort.

Titeln Huliganens återkomst är en ironi i flera skikt, men syftar givetvis främst på nationalisternas antisemitiska anklagelser om landsförräderi. Stommen i boken är det motvilliga återbesök i hemlandet som Manea gör våren 1997 i sällskap med en amerikansk-judisk dirigent som är hans nära vän. Dirigenten är inbjuden att dirigera, Manea för att motta ett litterärt pris i Cluj. Den knappt fjorton dagar långa vistelsen i Bukarest, Cluj och födesestaden Suceava i Bukovina i nordöstra Rumänien skildras dag för dag i den avslutande tredjedelen. Dessförinnan avhandlas Maneas tvivel på och rädsla för att återvända till ett land som han decenniet tidigare hyst samma tvivel och rädsla inför att lämna.
Rädslan har en traumatisk bakgrund. När Norman Manea var fem år gammal deporterades han tillsammans med sina föräldrar till ett koncentrationslägerliknande getto i Ukraina. Om de fyra år familjen vistades där berättar han mycket lite, desto mer om glädjen att komma tillbaka till hemstaden, där han i de tidiga tonåren med entusiasm engagerade sig i den nya kommunistregimens ungdomsrörelse.
Den entusiasmen svalnade ganska snart. Manea utbildade sig till ingenjör och arbetade några år som sådan, innan han lyckades simulera sig till en förtidspension och kunde ge sig hän åt författarskapet på heltid. Det säger sig självt att han snart skulle stöta på svårigheter i ett Rumänien som efter en viss liberalisering under 60-talet utvecklade sig till makarna Ceausescus privata och alltmer storhetsvansinniga fögderi. Ändå kunde han inte förmå sig att lämna landet förrän 1986, bara tre år innan tyrannerna avrättades inför öppen kamera.

Maneas omständliga berättarteknik kan ibland bli lite irriterande. Jamen, fortsätt då, vill man gång på gång ropa. Avbryt inte nu. Vad hände sedan? Krångla inte till det så förbannat. Samtidigt är det lätt att förstå att alla dessa återkallade minnen är djupt smärtsamma för honom. Det märks inte minst i de kärleksfulla men långt ifrån okritiska porträtten av föräldrarna – den strame bokhållaren, alltid mån om att sätta sin värdighet före allt annat, och den ombytliga bokhandlardottern, lika empatisk i det ena ögonblicket som kverulantisk i det andra. Fadern dör i Israel, dit han utvandrat som 80-åring, modern i Rumänien, de sista åren blind.
Maneas memoarer kan avlyssnas som sutte man med öppen dörr till en psykoanalytisk mottagning. Boken måste läsas med samma uppmärksamhet som om man tjänstgjorde  i den rumänska statens censurinstans.
Inte för inte heter bokens virtuosnummer ”Divanen i Wien” med underrubriken ”Anamnes”. Dessa 26 koncentrerade sidor är Maneas totala uppgörelse med fascismens, kommunismens, antisemitismens och nationalismens Rumänien och är ett av den europeiska litteraturhistoriens mera omistliga kapitel.