Kritik

Livets civilrätt

Emmanuel Carrère.


DOKUMENTÄRROMAN
EMMANUEL CARRÈRE | Andra liv än mitt  eget | Översättning Kristoffer Leandoer | Pequod Press, 279 s.

Andra liv än mitt eget kallar den notoriske franske självspeglaren Emmanuel Carrère sin näst senaste bok, just utkommen på svenska. Titeln är dock en sanning med dubbla modifikationer. Carrère är i egenskap av författare till boken i hög grad närvarande, och den handlar lika mycket om andras död som om deras liv.
Det gör den inte mindre läsvärd. Liksom Carrères tidigare översatta Doktor Romand och En rysk roman är Andra liv än mitt eget en metadokumentär – en berättelse som också är en berättelse om berättelsens tillkomst.

De där andra liven som bryter sig in i Carrères självupptagenhet är en civilrättslig process mellan två dödsbäddar. Civilrätten har ingenting med döden att göra. Men det är i kontrasten mellan den livsuppehållande juridiken och den bottenlösa tragiken som berättelsen finner sitt fäste.
När Carrère och hans senaste kärlek Helène under en julsemester på Sri Lanka 2004 allvarligt funderar på att avsluta sitt förhållande, bryter tsunamin in över ön. De har nyss lärt känna ett annat franskt par, vars fyraåriga dotter förolyckas i jättevågen.
Emmanuel och Helène har knappt hunnit tillbaka till Frankrike förrän de möts av ett nytt olycksbud. Helènes 33-åriga lillasyster – som heter Juliette precis som den lilla flickan som dog i tsunamin – har på nytt fått cancer.

Andra liv än mitt eget är på sin lättrörda yta en smärtsamt gripande berättelse om en trebarnsmammas alltför långsamma och alltför snabba dödsprocess. Men berättelsens kärna borrar sig ner under dödsbädden och söker sig mot livets nerv och närvaro.
Juliette var domare till yrket och upprätthöll en intim men ickeerotisk arbetsrelation med sin manliga kollega Ètienne. De hade två saker gemensamt – båda ville skapa större rättvisa för utarmade gäldenärer mot mäktiga långivare, båda gick med kryckor.
Juliettes ben var halvt förlamade på grund av en felbehandling av hennes första cancer i tonåren, Ètienne hade tvingats amputera ena underbenet i ungdomen, också på grund av cancer.
Båda var lyckligt gifta, men de fann sin särskilda gemenskap i handikappet och i en yrkesstolthet som gav dem ett säkrare fotfäste än all världens kryckor och proteser.

Ingenting är svårare och enklare än att skriva om än döden – det krävs ingen research, bara närvaro. Att skriva om livet kan däremot tvinga en att slå i lagböckerna, sätta sig in i den finstilta texten på baksidan av kontrakten och försöka förstå vem man själv är i förhållande till andra.
Så blir Carrères fina berättelse ett slags allegori över skrivandets villkor – att närma sig de döda genom att skriva sig tillbaka till de levande. Döden är inte svaret på de frågor livet ställer.