Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kritik

En kubansk Odyssevs

 

René Vazquez Diaz.

SJÄLVBIOGRAFI
RENÉ VAZQUEZ DIAZ | Städer vid havet | Alhambra, 238 s.

En frusen ung man anländer till Malmö julaftonen 1974 och finner staden folktom. Han har några timmar tidigare kommit med färjan tll Trelleborg från Polen, där han studerar på den kubanska statens bekostnad. Nu har han bestämt sig för att hoppa av i Sverige.
Den unge mannen heter René Vázquez Diaz, kubanskfödd författare bosatt i Sverige sedan den där julaftonen för snart 37 år sedan. Jag tycker mig ha läst om hans ödsliga ankomst tidigare, men där jag kan ha fel.
Hursomhelst berättar han nu historien i den självbiografiska boken Städer vid havet, som omfattar hans första 24 levnadsår. ”Krönika över en irrfärd” kallar han sin bok, inte roman, fast jag läser den som en sådan – jag kan inte frigöra mig från känslan av att författaren skarvar friskt både här och där.

Vazquez Diaz framställer sig som en redan från barnaåren bångstyrig natur, som ogärna går i ledband, det må vara familjens eller statens. Han växer upp i en by vid den kubanska kusten med en av föräldrarna inte uppmuntrad läshunger och med en av den kubanska revolutionen lika lite uppmuntrad dröm om att bli författare.
Trots diverse incidenter av uppstudsig art har han studiebegåvning och födgeni nog att inte bara klara sig igenom skolgången med goda betyg utan också att bli en av de utvalda som den kubanska staten skickar ut till olika kommunistiska ”broderländer” för att utbilda sig, om än inte efter eget ämnesval.
Det bestäms sålunda att unge René ska studera till skeppsbyggnadsingenjör i Gdansk. Han fortsätter förstås att obstruera mot direktiven hemifrån, men lär sig snabbt polska och utvecklar andra talanger – de erotiska,  de musikaliska, de kulinariska och mera i skymundan de litterära. Kort sagt – denne fjunige kubanske yngling med rumban i blodet och machoideal i självbilden är en hejare på allt, utom möjligen fartygskonstruktioner. Han lämnar en trånande flicka efter sig i varje stad han besöker.

Också i Gdansk överger han en nyaborterad Sabina, när han med lika delar tur och fräckhet lyckas krångla sig förbi visumregler och passpoliser för att via Warszawa och Sassnitz ta sig till Trelleborg.
Frusen och villrådig i Malmö letar han efter spanska namn i telefonkatalogen. Den första han ringer visar sig vara köksmästare på Savoy, vilken både ordnar jobb och delar med sig av sitt vida kontaktnät. Uppehållstillstånd är inget problem – det fick den som flytt från ett kommunistland med automatik på den tiden
I Malmö umgås Vazquez Diaz huvudsakligen med udda existenser i samhällets utkant, människor med missbruksproblem, psykiska störningar och kriminella kontakter. När han efter ett halvår reser till USA – för att träffa en moster och en ungdomskärlek som båda flytt från Kuba – hamnar han liksom av en självklarhet i liknande kretsar där. Det är lätt hänt om man har ont om pengar, musikaliska talanger och romantiska författardrömmar.
Trots att kubaner i kraft av en specialklausul kan bli amerikanska medborgare över en natt, reser Vazquez Diaz tillbaka till det kylslagna Malmö. Det finns ju alltid plats för en kubansk musiker och uppehållstillstånd har han ju redan. På sista sidan betraktar han från sitt fönster en ung kvinna. Det är hon som kommer att bli hans hustru.

Fastän dissident, fanflykting och mångårig svensk medborgare har Vazquez Diaz – som framgår av hela hans författarskap efter debuten 1986 – vidmakthållit sin kärlek till det gamla hemlandet. Ja, på sätt och vis också till revolutionen, om än inte till dess förstelning och politiska fortryck. Revolutionen gav honom en start i livet som han annars inte skulle ha fått i en fattig kubansk by på USA:s bakgård.
Vazquez Diaz är sannerligen ingen Castrokramare. Men det finns två saker han tycker sämre om än den kubanska diktaturen:  den hycklande och kontraproduktiva amerikanska blockaden av Kuba, och den kubanska flyktingmaffians fascistiska gnällvälde i Florida.
Så man kan väl säga att René Vazquez Diaz håller bångstyrigheten vid liv ännu när han närmar sig de sextio. Och även om han inte helt lyckats kväsa  machomentalitetens tankefigurer, så vet han att markera viss ironisk distans till dem.