Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Polisiär tortyr

 

Foto: MIA CARLSSON.

KRIMINALROMAN
MONS KALLENTOFT | Den femte årstiden | Natur och Kultur, 456 S.

Mons Kallentofts entré på den svenska deckarscenen för fem år sedan hälsades med stående ovationer av vissa kritiker – inte olikt det rituella beteende hos en premiärpublik på teatern.
Och visst fanns det vissa förtjänster i Midvinterblod – en ny stad på den svenska deckarkartan (Linköping), ännu en kvinnlig kriminalinspektör (kvinnor blir sällan kommissarier i svenska kriminalromaner), och inte minst en synlig stilistisk ambition (om än farligt nära pekoralets gräns).
Men det som stack ut i den första boken har trubbats av i takt med att Kallentoft en gång om året har gett ut en ny, alla med en årstid i titeln. Samma stilistiska grepp – de dödas viskande monologer – inte bara upprepas utan skruvas upp, så att gränsen till pekoralet numera får anses överskriden. Det är bara ett slags emotionell dekor och tillför ingenting.
Vad värre är – också våldet skruvas upp varv efter varv. I den femte boken, som följdriktigt heter Den femte årstiden, går det helt över styr för Kallentoft. Ett antal kvinnor hittas antingen mördade och svårt misshandlade eller sitter förstummade på psykiatriska kliniker på olika håll i landet. Det blir snart uppenbart att fallen hör ihop och att en eller flera sällsynt brutala män som hatar kvinnor är i farten. Det är ju så det brukar se ut i svenska deckare.
Men Kallentoft är mig veterligen den första svenska kriminalförfattare som låter en polisman använda grov tortyr för att få fram bekännelser. Och han gör det med sina kollegers tysta godkännande. Samt implicit även författarens.
För min del har Kallentoft i och med detta överskridit en gräns för mycket.