Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kriget utan segrare

NOVELLER
ALBERTO MÉNDEZ | Blinda solrosor | Översättning Djordje Zarkovic | Gavrilo förlag, 158 s.

Inbördeskriget 1936-39 är ett oläkt sår i det spanska samhället. Läkningsprocessen bromsades först av att krigets segrare Franco behöll den diktatoriska makten i 36 år och sedan av att han föll ifrån genom naturlig död 1975. Inga uppgörelser, inga rättegångar, inga sanningskommissioner, inga försoningsinitiativ.

Visserligen har Francostatyerna plockats bort, men El Caudillo har fortfarande många anhängare som håller hans minne vid liv, och ännu lever många av hans motståndare som aldrig fått någon upprättelse.

Förlagsmannen Alberto Méndez, född 1941, ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa Franco, först diktatorn själv och sedan alla diktaturens kreatur som vände kappa över en natt och fann nya maktpositioner i den unga demokratin.

Det var möjligen i en känsla av att hans kamp varit förgäves som han skrev sin lilla bok Blinda solrosor – fyra berättelser om inbördeskrigets upplösning som betitlas Första, Andra, Tredje och Fjärde nederlaget. Det kan också vara i brådskande medvetenhet om att han själv var döende. Bara några månader efter att boken kommit ut 2004 gick han bort i cancer.

Hans död skapade en mindre Stieg Larsson-effekt – boken har sålts i en kvarts miljon exemplar i Spanien och översatts till flera språk. Det är därför lite förvånande att inget av de större svenska förlagen har nappat på kroken – när boken nu efter sju år kommer på svenska är det på det lilla Göteborgsförlaget Gavrilo i översättning av förläggaren Djordje Zarkovic själv.

Inga hjältar möter oss hos Méndez, endast gravar – om ens det, snarare arkebuserade lik och återfunna skelett. En av dem som går under tillhör de segrande falangisterna. Bara ett par veckor före sluttriumfen deserterar han till förlorarna, ingen förstår varför.

Jag tolkar honom som en quijotsk Kristusgestalt – han överlever arkebuseringen med en djup skråma i hjässan och lyckas fly, skrämmande alla med sin blodiga uppenbarelse. Så dyker han upp igen, i en annan av bokens berättelser, bara för att ta livet av sig. Han bär den ärelösa segern som ett kors i ett krig där alla är förlorare.

Hans gest är förstås meningslös, lika meningslös som att hålla liv i ett nyfött spädbarn i ett vintrigt bergslandskap – en ung poet på flykt undan Francoarmén lämnar anteckningar efter sig sedan hans 16-åriga fästmö har dött under förlossningen.

Eller lika meningslös som att, likt mannen i titelnovellen, gömma sig i en garderob efter kriget och långsamt förlora livsgnistan, bara för att bli upptäckt och angiven av en prästkandidat med begär till sin nästas hustru.

Men Juan Serra i berättelsen ”De dödas språk” –  den minst hjältemodiga av regeringsanhängare – inser till sist att det inte är värt att köpa sig liv med lögn. Ställd inför falangisternas militärdomstol har han dag efter dag skjutit upp sin dödsdom genom att dikta ihop ett äreminne över domarens son, en simpel ligist och angivare som han själv varit med om att avrätta.

Juan Serra bestämmer sig för att säga sanningen, och betalt blir omgående kvitterat med ett skott i pannan. Jag tror att den berättelsen är den desillusionerade motståndsmannen och engångsförfattaren Alberto Méndez testamente till eftervärlden.

Sanningen har sitt pris, och det är alltid döden som lägger det högsta anbudet. Men ändå – bjud emot.

Nils Schwartz