Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ekon från det förflutna

 

ESSÄER
GEORG KLEIN | Jag återvänder aldrig | Albert Bonniers, 315 s

Den 19 mars 1944 ockuperades Ungern av Tyskland. Några dagar senare anlände Adolf Eichmann till Budapest och inrättade sitt högkvarter på hotell Astoria.
Kriget var i realiteten redan förlorat för tyskarna, men det innebar inget annat än att varvtalet i förintelsemaskinen drevs upp ytterligare. De cirka 800 000 ungerska judarna hade under den tyskallierade Horthy-regimen visserligen utsatts för diskriminerande lagstiftning, men undgått de värsta förföljelserna. Många av dem var omedvetna om de pågående massmorden i grannländerna och trodde sig någorlunda säkra i hemlandet.
Det underlättade för Eichmann och SS-trupperna att med benäget bistånd av de inhemska pilkorsarna iscensätta den största massdeportationen under hela kriget – på ett par månader skickades över en halv miljon ungerska judar, nästan alla från landsbygden, till undergången i Auschwitz och andra koncentrationsläger. Takten var så högt uppdriven att gaskamrarna inte hann med.

De 200 000 judarna i Budapest sparade Eichman till sist, och när den vingklippte Horthy utfärdade ett stopp för deportationerna i juli 1944 blev det ett ögonblicks paus i de nordgående godstransporterna. Det var vid den tidpunkten Raoul Wallenberg anlände till Budapest och började organisera sina räddningsaktioner. Ingen skugga faller över hans minne och tragiska öde.
Men få i Sverige känner till Reszö Kasztner som med mera kontroversiella metoder försökte rädda ungerska judar ut ur landet långt tidigare – och den 30 juni faktiskt lyckades få iväg ett tåg med 1 684 personer ombord. Det skulle inte ge honom någon wallenbergsk hjältegloria. Efter kriget anklagades han för att ha samarbetat med tyskarna, undanhållit upplysningar om Förintelsen och handplockat dem som fick följa med på tåget. 1957 mördades han på öppen gata i sitt nya hemland Israel.

Jag väljer Reszö Kastner som den ena huvudpersonen i Georg Kleins nya bok Jag återvänder aldrig. Den andra är Baruch Spinoza. 19-åringen Klein lyckades undgå deportationerna, mycket tack vare att han bodde centralt i Budapest – 15-åringen Imre Kertesz hade inte samma tur eftersom han måste passera stadsgränsen på väg till sitt försörjningsjobb.
Georg Klein fyller 86 år i juli och den nya boken är ett slags supplement till hans tidigare böcker – ett försök att fylla i luckor och dra ut trådar. En av dessa trådar går till dagens nyfascistiska Ungern som ger honom en  bekräftelse på att nationalismens hydra ständigt föder nya giftspridande huvuden.
Klein har, utan att ens nämna kilmathotet, inte mycket hopp om att världen ska bli bättre. Palestinakonflikten, som han bara nuddar vid, ser han som olöslig. Reszö Kasztners öde är snarare typiskt än bara orättvist.
Baruch Spinoza for inte mycket bättre i sitt korta liv, till slut kvävd av dammet från linserna han slipade för att vi skulle se klarare på en tillvaro utan gud. Men att hans verk ännu lever och läses är Kleins tro på världen.
Det var Spinoza som han, ännu aningslös, studerade den 19 mars 1944.

Nils Schwartz