Hypnotisk diskbänksrealism
ROMAN
KRISTINA SANDBERG | Att föda ett barn | Norstedts, 490 s
Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel.
Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket i sin fjärde roman Att föda ett barn – första delen i en planerad trilogi – beror i allt väsentligt på berättartekniken. Hon använder sig av ett grepp som jag skulle vilja kalla inre dialog – en medvetandeström, där subjektet nästan oavbrutet befinner sig i diskussion med sig själv.
Visserligen är romanen berättad i tredje person, så den rätta litteraturvetenskapliga beteckningen är väl egentligen erlebte Rede. Men frånsett några få passager ligger perspektivet hela tiden hos huvudpersonen, ständigt växlande mellan den iakttagande och den sig i akt tagande, en inre virvelström av sinnesintryck och tvivel, av fantasier och förbehåll, av undran och ängslan. Det är intensiteten i detta tankeflöde som suger läsaren med sig in i det enahanda och småskaliga livets malström.
Östersundsflickan Maj har våren 1938 som 20-åring lämnat föräldrahemmet för att arbeta som servitris på ett konditori i Örnsköldsvik. Hon har ännu inte gjort slut med pojkvännen, när hon uppvaktas av den 15 år äldre Tomas och blir med barn.
Han tillhör stadens burgnare familjer, arbetar på handskfabriken som grundats av hans framlidne far och bor på övervåningen i sin mors hus. Han är mera förtjust i Maj än hon i honom, men han erbjuder sig ändå ridderligt att gifta sig med henne och ta ansvar för det väntade barnet. Maj svarar med tvekan ja, det är det socialt mest acceptabla alternativet.
Berättelsen följer parets liv ungefär ett år framåt – bröllop, födelsedag, jul, nyår, barnets födelse, dop, sommarvistelse i kustbandet. Något sexuellt samliv förekommer inte. Efterhand blir det uppenbart att Tomas är gravt alkoholiserad.
Ute i världen drar det ihop sig till världskrig, men Maj är helt upptagen av att ta hand om hus och hem och så småningom den nyfödda dottern. Tomas är antinazist, prenumererar på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och följer med i kulturlivet. Maj lever som innesluten i en glaskupa, döv och blind för allt som inte rör det nära livet, men desto mera observant på de nya släktingarnas – särskilt svärmoderns – synpunkter på hennes husmorskompetens, klädsel och uppförande.
Det låter paradoxalt, men romanens suggestiva makt ligger just i att Maj aldrig lyfter blicken högre än några tum ovan diskbänken. Om Sandberg hade anlagt ett allvetande fågelperspektiv över Örnsköldsvik och tidsandan, skulle förtrollningen sannolikt snart upplösas.
Nu är det förstås inte säkert att alla läsare är lika mottagliga. För mig är Att föda ett barn den berättelse som min mor aldrig berättade, visserligen avvikande i de yttre konturerna och de sociala omständigheterna, men likartad i själva kärnan – hemmafrutillvaron i de tidiga krigsåren.
Det är faktiskt andra gången denna höst som jag ser min mor – som dog för två år sedan – ”återuppstå” i nyskrivna svenska romaner. Första gången var det i Sigrid Combüchens Spill, som utspelar sig vid samma tid som Sandbergs roman och med ännu finare pensel målar de små, små detaljerna i tidens scenografi.
Kristina Sandberg har haft sin egen mormor som förebild för Att föda ett barn och ska, om jag förstått saken rätt, i trilogins kommande delar följa Majs liv fram till tiden för dotterdotterns födelse 1971.
Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning.
Nils Schwartz