Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lennart Hagerfors: Mannen på ön

En kringskuren befrielse

ROMAN
LENNART HAGERFORS | Mannen på ön | Weyler, 280 s.

Blickande mot varandra, 50 mil uppströms från Atlantkusten på varsin sida av den mäktiga Kongofloden, ligger Brazzaville och Kinshasa (tidigare Leopoldville), huvudstäder i vad som förr kallades Franska respektive Belgiska Kongo (numera Zaire).

Strax söder om Brazzaville på den ”franska” sidan störtar bifloden Djoué i vilda forsar ut i Kongofloden och omgärdar en ö, på vilken ingen människa vare sig kan eller vågar sätta sin fot. Inte desto mindre uppenbarar sig där en okänd man en tidig morgon i augusti 1953, av allt att döma samma person som under den föregående stormnatten lagt beslag på en båt, lastad med bland annat sedelkistor till de franska förläggningarna längre upp vid Kongofloden.

Huruvida denna historia är sann eller inte, vet jag inte, men tydligen har det uppstått en legend om den ensamme mannen på den otillgängliga ön, florerande bland annat inom svenska missionärskretsar i Kongo. Den är den legenden som Lennart Hagerfors – själv uppvuxen som missionärsbarn i Kongo – ger sin version av i romanen Mannen på ön. Den visar ännu en gång att han finner stoffet till sina bästa böcker i Afrika, inte i Sverige.

För Hagerfors blir den oförvägne mannen på ön en symbol för den antikoloniala befrielsekampen, och som sådan uppfattas han också av romanens svarta gestalter – en sergeant i kolonialarmén, en kvinnlig ”boy” hos den franske kommendanten på platsen, en fiskare och hans son samt av folkmassorna som brusande likt floden strömmar genom romanen. Fransmännen – främst den unge kommendanten och en äldre lärarinna på en flickskola – känner marken gunga under fötterna och börjar tänka på hemfärden.

Mannen på ön är en allegori, befolkad av realistiska gestalter, där vart och ett av de 36 kapitlen har en suggestiv prosalyrisk vinjett som slår an en folkloristisk ton som rörde det sig om gamla afrikanska ordspråk. Det är en både vacker och spännande berättelse, om än inte riktigt i nivå med Hagerfors bästa roman Valarna i Tanganyikasjön (1985).

Det hopp om självständighet som mannen på ön personifierar, inte bara för de båda länder som i dag heter Kongo och Zaire utan för hela kontinenten, kom ju att infrias under decennierna som följde. Men på något sätt bara till hälften, likt en politisk fånge som lyckas befria armarna ur tvångströjan men inte har haft kraft att dra hela tröjan över huvudet, utan snubblar framåt med kolonialismens långa ärmar som hindrande lianer kring benen.

Man kan ana en förebådad sorg över den utvecklingen i romanen. Den är stämd i moll, inte i dur.

Nils Schwartz