Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jenny Erpenbeck: Hemsökelse



Hemmet som historiskt museum

ROMAN
JENNY ERPENBECK | Hemsökelse | Översättning Ulrika Wallenström | Albert Bonniers, 177 s

I den tyska delstaten Brandenburg några mil sydost om Berlin ligger en insjö med det pampiga namnet Märkisches Meer. Här har många berlinare förvärvat strandtomter och byggt hus för åretruntboende eller sommarvistelse.

I ett sådant hus tillbringade Jenny Erpenbeck (f 1967) en del av sin barndom, då Brandenburg ännu tillhörde DDR. I sin fjärde bok – alla finns översatta till svenska – skriver hon barndomshemmets historia som ett annex till den stora historien, vars dramatiska omvälvningar återspeglas i husets skiftande ägarskap.

På en avstyckad tomt som ursprungligen tillhört en större bondgård byggdes det första arkitektritade huset i början av 30-talet. Senare kom här att bo en judisk familj som tvingades bort före kriget, ett decennium senare måste också de nya ägarna flytta när den nybildade östtyska staten exproprierade privata villor.

I krigets slutskede när ryssarna invaderade östra Tyskland bodde bara en ensam dam i huset, gömd i en garderob. När en ung rysk officer upptäcker henne, beslutar hon sig för att våldta honom för att själv slippa bli det.

Erpenbeck har gett romanen den dubbeltydiga titeln Hemsökelse (Heimsuchung) – dels söker hon sig tillbaka till sitt barndomshem, dels svävar andarna från husets tidigare invånare ännu under dess tak. De passerar nu revy kapitel för kapitel. En gestalt återkommer som ett slags hustomte – en självlärd och oavlönad trädgårdsmästare och alltiallo som går i arv från ägare till ägare, tills han en dag, uråldrig, försvinner spårlöst.

Att läsa romanen är lite som att lägga pussel – bit efter bit tillfogas efterhand. Fast jag vill hellre likna den vid ett till hälften löst korsord, läsaren måste själv med hjälp av sin fantasi och allmänbildning fylla i de tomma rutorna.

För den som likt mig är ivrig korsordslösare är det ett gott betyg åt romanen. Andra kommer säkert att bi irriterade – varför kan människan inte berätta rakt på sak om vad som hänt i huset, varför dessa halvkvädna visor? Är det inte bara ett formarrangemang för arrangemangets skull?

Det finns fog för den synpunkten. Men jag tror att alla tyska författare har ett behov av att ständigt söka nya infallsvinklar på en alltför välbekant historia – krigen, nazismen, delningen. På något sätt måste man återskapa historien varje gång man sätter sig vid skrivbordet. Att skriva sig bort från det förflutna går inte. Det kryper fram ur golvspringorna, det tassar på vinden, det krafsar på rutan som grenarna från det gamla päronträdet.

Nils Schwartz