Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2033



Guide till Moskvas tunnelbana

ROMAN
DMITRIJ GLUCHOVSKIJ | Metro 2033 – den sista tillflykten  | Översättning Ola Wallin | Ersatz, 454 s

Om jag någon gång reser till Moskva kommer jag att ta med mig Dmitrij Gluchovskijs dystopiska roman Metro 2033 och ägna dagarna åt att åka runt i tunnelbanan och station för station bocka av skådeplatserna i denna ryska bästsäljare.

Jag är normalt ganska sval inför framtidsscenarier med sf-inslag, men Gluchovskij bryter ner mitt motstånd mot genren och drar mig med på en svindlande, omtumlande färd genom Moskvas underjordiska tunnelsystem.

Ett världsomfattande atomkrig har förvandlat tiomiljonersstaden till ett ödelagt strålningsinferno, bebott bara av muterade rovdjur. Några tiotusental Moskvabor har dock räddat sig ner i tunnelbanan och inrättar där sina liv efter nya villkor och gamla ideologier.

Olika maktgrupperingar behärskar sina stationer och sina linjesträckningar, försvarande dem mot både underjordiska grannar och skrämmande främmande inkräktare från ruinstaden ovanför. Ringlinjen under stadens centrum kontrolleras av Hansan – den organiserade marknaden. Här finns också den röda linjen, styrd av kommunister, och stationer där fascister eller religiösa sekter har makten. Kort sagt – denna underjordiska mikrovärld är en spegel av den gamla makrovärlden.

In i denna världs alla förgreningar ger sig romanens unge hjälte Artiom på en odysseisk irrfärd, där hans liv ständigt sätts på spel. Av tillvaron ovan jord har han endast vaga barndomsminnen, och han har tidigare bara färdats korta sträckor från sin hemstation. Hans uppdrag är att ta sig fram till det omsusade Polis, en klunga centralt belägna stationer där förnuftet och bildningen sägs hålla bastionerna.

Gluchovskij är en 35-årig tv-journalist som med denna roman inte bara har satt en genial idé i episkt omlopp utan också fantasin i rörelse hos Moskvas alla tunnelbaneresenärer. Myten om att det ska finnas ett andra tunnelbanesystem, avsett bara för den politiska nomenklaturan, blir effektfullt integrerad i handlingen.

Fastän romanens slut kan te sig nog så apokalyptiskt är en fortsättning, med titeln Metro 2034, redan utlovad till nästa år, liksom ett tv-spel byggt på bokens spektakulära scenografi och persongalleri.

Men den här boken får räcka för mig. Den är bra nog. En fortsättning kan bara bli en antiklimax.

Nils Schwartz