Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Teaterhögskolan i Stockholm: En sorts Hades och Kliniken


Emma Mehonic och Zardasht Rad.

Kliniska karaktärer

TEATER
EN SORTS HADES och KLINIKEN | Av Lars Norén | Bearbetning och regi Christian Tomner | Teaterhögskolan, Stockholm

Teaterhögskolornas val av pjäser och regissörer för avgångsklassernas slutproduktioner ger inte alltid eleverna rättvisa möjligheter att visa upp sina färdigskolade talanger. De nio elever på Stockholms teaterhögskola som medverkar i Christian Tomners uppsättning av Lars Noréns En sorts Hades och Kliniken har därför anledning att känna sig tacksamma. Här finns chans för alla att profilera sina rollgestalter, och den chansen tar de sannerligen till vara. Denna elevuppsättning slår det mesta som visas på landets teatrar i vår.

Den ger dessutom publiken chansen att se två Norénpjäser som spelats mycket få gånger. De tillhör de senast skrivna av de 14 så kallade ”döda pjäserna (1989-94) och kan ses som ett slags förstudier eller förstadier till Personkrets 3:1. En sorts Hades har mig veterligen bara spelats en enda gång tidigare – som tv-teater 1996 i Noréns egen regi. Kliniken hade urpremiär på Teater Plaza i Stockholm 1996 i regi av just Christian Tomner och sattes senare samma år också upp på Göteborgs stadsteater.

Eftersom båda pjäserna utspelar sig på en psykiatrisk klinik faller det sig naturligt att koppla samman dem, i all synnerhet som flera liknande rollgestalter går igen från den ena pjäsen till den andra, om än inte med samma namn. I Tomners bearbetning har de mer än 30 rollerna i En sorts Hades och de 14 i Kliniken reducerats till 9 någorlunda sammanhängande gestalter, så att de båda pjäserna framstår som akt 1 och akt 2 i ett och samma drama. I Peter Lundquists scenografi utspelar sig den första akten på något slags rastgård utanför sjukhusets skamfilade tegelväggar, den andra i ett samlingsrum inne på själva kliniken.

Det är inte alldeles lätt att ställa diagnoser på detta psykiatriska typgalleri, men ett par fall av manodepressivitet kan urskiljas, åtminstone en svårartad narcissistisk störning, och några traumatiska offer för incest och andra sexuella övergrepp. Den rasistiska skinnskalle som heter Roger i originalet och verkar lida av en ovanligt aggressiv form av Tourettes syndrom har här blivit en kvinnoroll och spelas av Emma Mehonic med en så total in- och utlevelse att också publiken ryggar tillbaka.

Mehonic är den som mest sticker ut i en ensemble där egentligen alla sticker ut i sin gestaltning av en hel provkarta på olika psykoser, neuroser och abnormiteter. Och för att alla ska vara nämnda och ingen glömd räknar jag upp resten av rollistan: Josefin Ankarberg, Tomas Engström, Johan Forslund, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Zardasht Rad, Moa Sillén och Davood Tfvizian. Vi kommer att få lära oss stava till flera av de där namnen framöver, var så säker.

 Visst kan det någon gång kännas som om man betraktade exotiska djur på ett menageri utförande mer eller mindre dresserade cirkusnummer. Men i Noréns perspektiv är det inte självklart att sjukdomen börjar i hjärnorna på dessa de översiggivna och psykiskt skadskjutna, den börjar här ute bland oss, i den järnhårda normaliteten i vilken vi ängsligt klamrar oss fast för att inte tappa greppet om tillvaron, eller i det fritt flödande familjeförtrycket bakom stängda dörrar.

Det finns också en tionde roll i föreställningen, spelad av Olle Jansson, rektor för skolan och alltså chef för menageriet. Som skötare är han den enda ”friska” i rollistan och signifikativt nog framstår han som minst lika galen som patienterna.