Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Chris Burden, 1946-2015

transfixed

”Trans-Fixed”, 1974. Chris Burden lät sig korsfästas på en Volkswagen och köras runt i Kalifornien.


När Chris Burden lät sig bli skjuten i armen i ett legendariskt performance 1971 blev det ett herrans liv. Omoraliskt, provocerande och dumt, löd omdömena. Burden svarade ungefär att ”jaha, ja, men människor skjuts ju hela tiden i film och på tv, jag ville veta hur det känns”.

Att känna hur det känns. Det låter ganska macho.

Faktum är att de tidiga manliga performancekonstnärerna generellt agerade, handlade, var aktiva. Det där att utsätta sig för något var mer en kvinnlig strategi (paradexempel: Yoko Onos ”Cut Piece” från 1964, där publiken fick klippa sänder hennes kläder och gjorde det med stigande aggressivitet).

Annorlunda uttryckt var män subjekt, kvinnor objekt.

Burden gjorde mer än andra manliga performancekonstnärer sig själv till objekt för smärtan och han gjoder det på allvar, inte som någon skön proto-Jackass-snubbe.

Det första jag såg av honom var hans egen dokumentation av sina performances, en pärm på ett ensamt bord på galleri Ynlingagatan 1 1996. Då hade han sedan många år gått vidare till att syssla med objektbaserade verk. Som de polisuniformer som jag såg på Louisianas ”Sunshine and Noir” året efter. Kopior av den vanliga LAPD-outfiten, bara lite större. En subtil skalförskjutning som märktes först när man kom nära och då blev desto hotfullare.

Det var Burdens kommentar till kravallerna i Los Angeles 1992. Inte heller särskilt macho.

Annars byggde han mest broar mot slutet, av Meccano- och/eller Erectordelar. Flera meter långa kopior av kända broar. Magasin 3 i Stockholm visade några kring millennieskiftet och redan då insåg man, om man tänkte efter lite, att det var samma pojkaktighet som låg bakom dem som att låta sig skjutas med gevär. Att ta reda på hur det känns, hur det fungerar.

Idag kom beskedet att Chris Burden gått bort i cancer, en månad efter att han fyllt 69 år. Konstvärlden är en nyfiken uppfinnarsjäl fattigare, men finns det en hinsidesvärld skulle jag minst låta skjuta mig i armen för att få veta vad han och Leonardo da Vinci hittar på när de äntligen träffas.