Konstbloggen

Konstbråk!

akademien 1889

Konstakademien årgång 1889 blickar framåt. Foto: Carl Curman
 
 

Det har länge funnits en rädsla bland konstvärldens företrädare att framstå som bakåtsträvare, förbisprungna, för att i backspegeln framstå som lika löjliga som den moderna konstens motståndare för hundra år sedan. Eller postmodernismens belackare i slutet av 80-talet.

Nu händer det. Konstakademien kritiserar Kungliga konsthögskolan för prioritera teori framför hantverkspraktik och för att fjärma sig från det svenska konstlivet och en svensk tradition. Konsthögskolans rektor Marta Kuzma säger att skolan har i uppdrag att verka för ökad internationalisering.

Som av en händelse – en ren tillfällighet enligt ständiga sekreterare Susanna Slöör – fryser Konstakademien en rad stipendier som de brukar dela ut till Konsthögskolans elever.

Jag tycker att allt det här är utmärkt. Konstakademien får sjäva bestämma vad de vill stödja. Den mer avancerade samtidskonsten har länge saknat öppet motstånd och trots sina föresatser om att nå ut och göra skillnad med sina sociala interventioner blivit en intern angelägenhet. Nu markerar Konstakademien, vars ledamöter med något undantag arbetar inom traditionella genrer som måleri och skulptur.

Det kommer inte att förändra något.  Det är den vanliga konstbråksdramaturgin där en tidigare generation tycker att de unga är helt fel ute och protesterar (vilket är mänskligt), varefter de unga skärper sina uttryck (vilket är behövligt) och blir starkare och om några år tar sig in på maktposter (som Konstakademien). Om ett par tre decennier kommer de att protestera mot den unga konstens förfall.