Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Kjartan Slettemark och det äkta

moderatamuseet

Kjartan Slettemark bakar på sitt Moderata museet 1976


Kjartan Slettemark var äkta. På allvar. The real deal. Han skilde inte på konst och liv, det var samma sak. Han protesterade mot auktoriteter, han ställde sig utanför samhället och levde tidvis i dess solkiga marginal. Hans liv var ett permanent performance, i egendesignade kläder eller tidstypiskt naken. Han ockuperade Moderna museet när han blev vräkt från sitt hem, använde sin psykofarmaka i konstverk i stället för att ta den och reste i Europa med ett pass där fotot var ett montage av Richard Nixon med konstnärens skägg.

Att göra en pudel var för Kjartan Slettemark att bokstavligen klä ut sig till en, bli en ”duktig vovve” med ironiska citattecken. Och bita en konstkritiker.

Uppgörelsen med det romantiska geniet har pågått länge men det är inte så lätt att bli av med honom (det är alltid en han). Varje tid och subkultur har sina. För 68-generationen var Slettemark kanske det främsta. Han gjorde allt det som andra bara pratade om, levde för och i konsten, var outsidern som vägrade att anpassa sig. Autentisk och trogen idealen.

Han blev aldrig som de andra. Kom låna törnekronan min, lid för konsten eller brinn.

Det är svårt att tänka bort myten när man ser Kjartan Slettemark-retrospektiven som häromveckan kom till Kulturhuset från Museet for samtidskunst i Oslo. Det är ingen bra idé att försöka göra det heller, hans konst klarar sig inte alltid så bra utan den. Mycket är skräpigt på ett inte så intressant sätt. Ulrike Meinhof-fascinationen är svårsmält. Tycker man att Matti Alkbergs antimoderatpunk är det roligaste som hänt i år gillar man nog Kjartan Slettemarks Moderata museet-projekt även om det trubbats av efter några decennier.

Vi blir inte så lätt av med idén om geniet, attacker från postmodernt eller feministiskt håll får dem bara att byta skepnad. De försvinner inte för strukturen finns kvar. Inom populärkultur har den frihetstörstande och självförbrännande mannen på drift med om inte en kanyl i armen så åtminstone en Jack Daniels i handen varit en arketyp. Först på senare år har en kvinnlig linje börjat skisseras med Madonnas och Lady Gagas maskspel som hållpunkter. Eller ska man kalla den queer? David Bowie, någon? Där handlar det inte om äkthet och autenticitet, utan om något helt annat.

Något måste det betyda att Kjartan Slettemark passar in även i en sådan historieskrivning.

(Utställningen pågår på Kulturhuset i Stockholm till och med 14 september)


Kjartan_Pinuppa