Eremitaget, Sankt Petersburg. Huvudarena för Manifesta 10
I morgon öppnar den tionde upplagan av den europeiska konstbiennalen Manifesta i St Petersburg och jag är inte där. Manifesta hålls i olika städer varje gång, jag har varit på varenda en av dem sedan 2002, utom den på Cypern 2006 för den blev inställd.
Frankfurt 2002, präglad av det nya Europa efter 1989. San Sebastian 2004, socialkritik om kultur och identitet. Bolzano/Trento/Rovereto 2008 med sitt historiska perspektiv och Murcia/Cartagena 2010 som förde in nord-sydtematiken utifrån det moriska arvet i Spanien. Samt Genk 2012, om industrialismens arv och, än en gång men på nytt sätt, det gamla och nya Europa.
Jag hade invändningar mot samtliga men tycker ändå att de var fantastiska på det stora hela. Europas geografiska gränser är oklara och alla Manifestaupplagor har på olika sätt förhållit sig till det, men jag har flera gånger tänkt att det kanske är det där samtalet – frågande, undersökande, kritiskt – som gestaltats i samtliga utställningar som är det europeiska? Ett arv från upplysningen av öppenhet och yttrandefrihet.
Jag hade tänkt åka till St Petersburg också. Så kom de ryska antigaylagarna och det anordnades upprop om bojkott men Manifestaledningen stod fast vid sitt beslut att arrangera biennalen där och menade att det är bättre att vara på plats med än att inte vara det, att söka dialog och inte konfrontation. Sedan kom Rysslands annektering av Krim, nya protestlistor cirkulerade på nätet men Manifestaledningen tyckte att det det var bättre att vara på plats, att söka dialog och så vidare.
Jag kunde, hur jag än vände på det, inte komma ifrån känslan av att agera som det Lenin kallade en nyttig idiot om jag hade åkt på Manifesta och skrivit om utställningen (som verkar bra, efter bilderna jag sett på sociala medier) och slänga in några brasklappar om situationen i Ryssland men att det är bra att de får se lite demokratisk samtidskonst.
Inte för att jag tror att Ryssland bryr sig det minsta. Inte heller Manifestaorganisationen. Personliga bojkotter är över huvud taget ganska verkningslösa. Det var ett personligt och moraliskt beslut.
Manifesta är en stiftelse som får pengar från olika håll. 2008-2010 fock de ett extra tillskott som EU:s ambassadör för visuell kultur (ja, det finns tydligen sådana uppdrag). 2012 fick de inte det och tanken slog mig i belgiska Genk att där verkade regionen, som försöker ställa om från kolgruvor till upplevelseindustri, ha haft ett lite större inflytande än vanligt på utställningens tema. När Petersburg blev värdstad 2014 började jag tänka på OS.
Fick Sotji vinterspelen av IOK på grund av den organisationens oändliga godhet, för att de ville ha dit idrottare som förmedlade idéer om rent spel och påverka Ryssland i en annan riktning än den som kunde anas även före antigaylagarna och Krim? Eller fick Sotji vinter-OS för att den utlovade budgeten inte gick att säga nej till?
Beslutade Manifesta att förlägga årets biennal i St Petersburg för att ge Ryssland lite demokratisk samtidskonst och visa solidaritet med konstnärerna där, eller för att budgeten var bra? Jag vet inte, men jag undrar ju och kanske borde jag ha åkt dit och skrivit ett reportage om det.
Vem tjänar mest på att ett konstevenemang med högsta möjliga status (och som lockar besökare – över 100 000 till Sydtyrolen/Trentino i Italien 2008, mitt i sommaren, för att ta ett exempel)? Det lokala konstlivet? Eller en korrupt stat som då framstår som kultiverad och öppen kulturellt avancerad? Eller biennalorganisationen?
En stor skärva av det förtroendekapital som Manifesta byggt upp genom åren har gått förlorat genom att de bestämde sig för att gå vidare med St Petersburg.