Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Att äga sorgen

Boende intill Utøya tar till rättsliga åtgärder för att stoppa Jonas Dahlbergs förslag till minnesmärke över offren för massakern 2011 att förverkligas. De säger att de inte vill traumatiseras ytterligare av att behöva se ön itusågad.

Det är som det brukar vara. När Mirosław Balka fick uppdraget att uppföra monumentet över dem som dog på Estonia protesterade en del av de anhöriga mot att det var fult och obegripligt och ovärdigt, och reste i stället ett kors vid Ersta sjukhus ovanför Stockholms inlopp.

Vissa namn på omkomna saknas alltjämt på detta monument. Men acceptansen för det verkar allmän idag, 20 år senare.

Få politiker vill framstå som okänsliga efter en stor tragedi. Samtidigt är det orimligt att enskilda personer ska besluta över officiella minnesmonument. Utøya var och är ett trauma och en tragedi för de anhöriga och de som blev vittnen, men massakern var också ett slag mot samhället och tilliten mellan människor och demokratin.

Dahlbergs förslag till Utøyamonument är ett mästerverk som tar andan ur en, det är i samma världsklass med Denkmal für die ermordeten Juden Europas i Berlin och Vietnam Veterans Memorial i Washington. Att argumentera för det mot de av katastrofen direkt drabbade är svårt men det måste göras. Det är det norska samhällets ansvar att ge Utøya ett värdigt minnesmärke. Som ett irreparabelt snitt genom marken.