Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Biennalintriger i Bukarest

Pressvandring på Bukarestbiennalen 2008.

Expressens utsände i mörk kostym till vänster om (och steget före) Aftonbladets Sinziana Ravini.


Nyheten kom häromveckan – fyra månader före öppningen kickar Bukarestbiennalens ledning den konstnärliga ledaren för årets utställning. Anledningarna är flera, rapporterar The Art Newspaper som pratat med avpolletterade Nicolaus Schafhausen (som till vardags styr på utmärkta Kunsthalle i Wien), men den främsta ska vara att medan Schafhausen ville satsa på rumänska konstnärer önskade ledningen internationella namn.

Det här är ett intressant trendbrott. I gott och väl ett årtionde har det klagats på att de stora konstbiennalerna visar samma konstnärer. Samtidigt har alla glatt bokat flyg till mer eller mindre obskyra destinationer för att se ungefär samma konst som på förra stället och med ett sponsrat glas vin i handen klaga på att allt urartat till en turnerande kulturcirkus.

Schafhausen verkar ha tagit detta på allvar, tänkt till och velat göra en biennal om individen och den nationella identiteten, vilket låter som en utmärkt idé i ett krisande land (och en region) där sådana frågor alltid är aktuella. Jag var i Bukarest och såg biennalerna 2008 och 2010. I år funderade jag på att åka igen men nu är det tveksamt. Två okända tjugonånting har i veckan utsetts för att göra en utställning om tilltalar sponsorerna och är lätt att marknadsföra på ingen tid alls.

Det är kanske orättvist att gnälla på fattiga Bukarest för att de vill ha mer stjärnglans och glamour, men biennalgenrens framtid ligger i det lokala och platsens historia. Longing and belonging, hade Schafhausen tänkt kalla sin nu inställda utställning. I backspegeln får den titeln profetiska metakvaliteter.