Igår stängde Lars Vilks utställning efter tolv dagar på Galleri Movitz på Hornsgatan i Stockholm. Som boende i det relativa grannskapet har jag inte märkt av några olägenheter vare sig i form av protester eller hyllningar. Vilks och hans rondellhund tycks inte väcka så mycket intresse längre. I konstvärlden har jycken alltid uppfattats som något katten släpat in, eller hur man nu ska uttrycka det.
Igår antog också duman Vladimir Putins förslag om allmän amnesti för många av landets fångar ar också halvhjärtade signaler om amnesti kommit från den ryska regimen, vilket innebär att Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina från Pussy Riot kommer att benådas.
Gemensamt för Vilks och Pussy Riot är att reaktionerna på deras förehavanden är intressantare än de visuella manifestationerna av deras respektive projekt. Vilks pastischer på verk ur konsthistorien med inmålad profethund är banala, i formell mening motsvarar de postmoderna övningar på en förberedande konstskola 1989. Pussy Riots punkperformance var i sig rätt uselt, de som tycker att den sortens skränande är bra på allvar går antagligen på gymnasiet.
Poängen är som sagt reaktionerna. Det är de som gjort verken, samtidskonst är en process där mottagande och kontext fortlöpande ger betydelser.
Men medan Pussy Riot fått omvärldens totala stöd, har Vilks mötts med skepsis. Det har inte att göra med att Vilks är medveten om hur samtidskonstens mekanismer fungerar och att han vill testa gränserna för dem och att Pussy Riot är estetiskt och teoretiskt naivare.
Det handlar om att det är mer okej att kritisera, eller kränka om man så vill, den ryskortodoxa kyrkan än att göra detsamma mot islam. Därför blir det radikalt annan karaktär på de sajter man får träff på om man googlar ”Pussy Riot” jämfört med ”Vilks Stockholm”.
Antingen låtsas man inte om det, eller så hittar man en förklaring till att det ena är mer okej än det andra. Själv blir jag mer och mer intresserad av estetik som en inte i första hand politisk fråga.