Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Ulf Linde, 1929-2013

Det var sent i september 1995 och jag hade nyss flyttat till Stockholm. Moderna museet hade vernissage och där, då, såg jag Ulf Linde för första och enda gången. Han hade beige bomullsjacka och tweedkeps och gick fram till en målning av Evert Lundquist och tittade uttryckslöst men intensivt på den lite från sidan.

Hans utstrålning var inte direkt av det slaget att man ville går fram och småprata, men några år tidigare hade hans lilla essäsamling ”Spejare” fått mig att inse att jag måste försöka skriva om konst. Samtidigt hade han vid det här tiden blivit symbolen för ett förstockat etablissemang som inte alls förstod sig på den postmoderna konsten. Det var något som Linde inte drog sig för att deklarera heller, han tyckte att i princip allt som vi gillade var skräp.

Men han skrev som en gud.

Efter åren som kritiker på Dagens Nyheter och sedan professor på Kungliga konsthögskolan valdes Ulf Linde 1977 in i Svenska akademien och blev också chef för Thielska galleriet. 1997 efterträddes han där av hustrun Nina Öhman och när hon pensionerades häromåret bröt en mycket infekterad debatt ut om huruvida paret ändå skulle få bo kvar i jugendpalatset på Djurgården. Det slutade med att de fick flytta.

I lördags gick så Ulf Linde bort, 84 år gammal. Men det är inte för debaclet kring Thielska han kommer att bli ihågkommen, inte heller för sina kategoriska syrligheter om konst han inte tyckte om.

Utan för att han var en av de där skribenterna man läste även om man inte var intresserad av vad han skrev om. Konsten handlade för Ulf Linde om tilltal, och för att förstå den måste betraktaren gå in i ett samtal med den. Som ung var han en lovande vibrafonist och kanske var det här, i det samtidigt improvisatoriska och reglerade som grunden till hans skrivsätt fanns.

Konst och tanke förenade i en jam session, ungefär. Bland kritiker på svenska tillhör Ulf Linde sedan länge de absoluta klassikerna.