Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Hur skapas mästerverk?

Kungligt huvud (1300-tal el tidigt 1400-tal)
 
 

Det kom alldeles mot slutet av föreläsningen. Vi hade ägnat över en timme åt Mälardalens medeltida kyrkor och dess utsmyckningar av främst Albertus Pictor, mästermålaren. Vi hade gjort avstickare ända upp till Gammelstads kyrka utanför Luleå, för så stor var Albert Målare att han (eller i detta fall möjligen hans verkstad) fick uppdrag över hela landet under 1400-talets slut.

Vi hade fått färgskalan och kalkmålningstekniken förklarade för oss, diskuterat träsnitten i Biblia Pauperum och deras betydelse för ikonografin. Naturligtvis fick vi bekräftat att bilden från Täby kyrka där Döden spelar schack fått sin sentida tolkning av Ingmar Bergman i Sjunde inseglet.

Det var en av de där nästan självgående föreläsningarna, där lärare och studenter tycks förenade av en gemensam entusiasm. Inför varje ny diabild som klickades fram låg förväntan i föreläsningssalen. Medeltiden hade i början på nittiotalet fått ett uppsving generellt, med Michael Nordbergs då relativt nya ”Den dynamiska medeltiden” och Michail Bachtins populära teorier om det karnevaliska. De här bibliska motiven var mustiga som Balladen om Ebbe Skammelson. Men en annan orsak var nog stolthet av det slag man annars förknippar med idrottsprestationer – Albertus Pictor var visserligen född i Hessen, men det här var ju ändå svenskt.

Tiden var nästan ute när vår lektor sa att ”Men kom ihåg att samtidigt som dessa kalkmålningar utfördes…”

Han tryckte fram sista bilden i magasinet.

”…så målade Leonardo da Vinci det här utanför Milano.”

Alla tittade på diabildsduken. Nattvarden.

”Och jag skulle nog säga att den är objektivt bättre än allt vi tittat på idag.”

Jag vet inte om det var för att vår föreläsare ville rycka ut oss ur vårt lätt nationalchauvinistiska rus eller om han bara trodde på en objektiv konsthistorisk kanon. Antagligen bådadera.

Jag kommer att tänka på den där episoden i Bergrummet under Skeppsholmskyrkan, Världskulturmuseernas lokal för specialutställningar som från början av september och fram till slutet av februari visar ”Afrikanska mästerverk”.

Det är en samling föremål från Ife i nuvarande Nigeria, en handelsplats och centrum för yourubakulturen som blomstrade från 1100 till 1500 ungefär. Det är mestadels huvuden i koppar, brons och terrakotta föreställande kungar, drottningar och gudomligheter, strama och stiliserade, mystiska på ett sätt som förstärks av att de visas i detta mörka bergrum med spotlightbelysning. Hantverket är skickligt.

Ungefär samtidigt, på en annan kontinent, gjorde Donatello sin staty föreställande David. Jag skulle vilja hävda att är bättre rent objektivt. Liksom de madonnor i trä eller sten från 1200- och 1300-talen som finns i gamla europeiska kyrkor och katedraler

Det finns många skäl att lyfta fram yourubakulturens skulpturer, ett är kommersiellt – det finns en publik efterfrågan på den här sortens eventliknande utställningar med inkaskatter, terrakottaarméer och liknande. Ett annat är ideologiskt och handlar om att uppmärksamma utomeuropeiska kulturer, tidigare negligerade, förminskade och förtryckta av västerländska kolonialmakter. Nigeria självt vill gärna vara ett kulturland och visar stolt upp sitt arv.

Ska man tro kringmaterialet till Afrikanska mästerverk finns ingen gräns för hur fantastiska dessa föremål är.

Men jämfört med Donatello? Det är inte bara en fråga om realism. Konsten utvecklas inte på ett enkelt sätt mot bättre och bättre återgivning av verkligheten. Konsthistorien är inte bara heller en enkel tävling där någon tar ledningen genom att vara ett antal år före någon annan. Liksom som i fallet Leonardo kontra Albertus Pictor är det mer komplext.

Dels är det en fråga om att ingå i en tradition, om ett sammanhang. Hemma har jag en liten kopia av ett 5 000 år gammalt kykladiskt idolhuvud i marmor som jag köpte på arkeologiska museet på Naxos för en massa år sedan. Detta lilla stenåldersföremål med sin starkt stiliserade form är primitivt och forntida, men ändå förbundet med senare skulptur från samma kultursfär. Det pekar fram mot minoisk och mykensk och arkaisk och klassisk skulptur och på sätt och vis mot Donatello också.

Att det inte på något sätt var ”konst” i vår mening spelar ingen roll (det var inte heller Donatello), det moderna konstbegreppet uppfanns långt senare men det skrev in äldre tiders konstföremål i konsthistorien också.

Dels finns en mer svårformulerad aspekt som rör den värld av associationer som finns kring föremålen. Donatellos David är sprungen ur renässanskulturen i  Florens, en inte särskilt human eller trevlig plats enligt vår tids måttstockar men där ändå tankar och frågor kring människan formulerades, där man studerade historien och litteraturen. Renässansens Florens var en del av utvecklingen mot en modern civilisation.

Man med elefantsjuka i testiklarna (1100-1400)
 
 

Ifeskulpturerna är skickliga, känsliga, med differentierade uttryck i ett register från realism till stilisering. De är kvalificerade konstföremål och låter sig inte avfärdas som enbart av antropologiskt intresse. Men de tillkom under en begränsad tidsperiod, de ingår inte i en lång tradition. De groteska statyerna av missbildningar och bundna människor tycks vara avsedda för offerändamål och besvärjelser.

Huvud med munkavle (efter 1400)
 
 

Det går inte att veta säkert, yoruba var ingen skriftkultur, men det är en mörk värld som suggereras fram. Människooffer lär ha förekommit. Det påverkar det uppfattningen om dessa ting. Man kan se dem som rent hantverk och beundra skickligheten. Men lika bra som Donatello blir de aldrig?

 
AFRIKANSKA MÄSTERVERK
BERGRUMMET
SKEPPSHOLMEN
TILL OCH MED 23 FEBRUARI 2014