Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Att göra det med stil

Gamla samlas runt dödens ängel och ett skelett (Agostino Veneziano, 1518)
 

”Aldrig har den estetiska medvetenheten på kultursidorna varit så låg som nu”, skriver Åsa Beckman i DN Kultur. Det har hon rätt i, men inte på det sätt som hon tror. För det handlar inte om att läsarna ytterst är vill ha nya infallsvinklar.

Anledningen till att diskussionen om tv-serier och deras berättarstrukturer är så vital ligger istället i att de som deltar där är uppfyllda av entusiasm för sitt ämne, det är något nytt, de formulerar sig om något som inte diskuterats tidigare. De uppfinner i viss mening sitt språk när de skriver.

Just däri ligger förklaringen till att dessa texter är så mycket roligare att läsa också för någon som inte tycker om tv-serier, än en mallad standardrecension av någon mellanbok/-uppsättning/-utställning skriven en vanlig dag på jobbet av en kritiker som med åren blivit lite för bekväm. Beckman behöver inte lyfta blicken särskilt högt för att se exempel på det.

Med rätt inställning, hårt arbete och viss talang går det att antagligen att skriva om kommateringen i konkretistisk poesi och trollbinda varenda läsare.
Kritikerkårens saknade estetiska sensibilitet finns i förhållandet till det egna skrivandet, till viljan att hitta former och gestalta den egna texten. Det handlar om hur man gör det, inte om vad.

För det är i det långa loppet stilen som vinner, inte innehållet, det inser varenda människa som läst gamla artiklar. Ideologier och trender är tidsbundna eller framstår som obegripliga, som dött och halvruttnat kött som hänger kvar på textens skelett. Ett skelett som för att inte vara blott en hög av ben behöver en ryggrad. Och ryggraden utgörs av stilen.