Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Konsten och det heliga


Det är inte den vanliga heligheten som utmärker mosaikfragmenten i Hagia Sofia. Annars är det ofta så med konst i kyrkor, deras religiösa funktion och sammanhang gör att man ser dem på ett annat sätt än konst på museer och konsthallar.

Det gäller det senmedeltida flamländska altarskåpet i Gammelstads kyrka i Luleå och det gäller Caravaggios Matteus-svit i San Luigi dei francesi i Rom. Estetiskt är de utan tvivel mästerverk (utifrån skilda förutsättningar och skalor) men jag kan ändå inte se religiös konst i kyrkor som…konst, den sidan hos dem är sekundär. De handlar främst om något annat.

Som icketroende (jag har försökt, det gick inte) kan jag känna vördnad och ödmjukhet inför dem där på plats men grundkänslan är att de inte talar främst till mig utan till andra, de är symboler för något jag inte är delaktig i. De har ett filter över sig.

För någon som fick sin skolning i postmodernism och senare den framväxande socialkritiken var det här med upphöjdhet och helighet inte direkt någon prioriterad aspekt på konst. Det var kritiken av modernismens andliga dimension och högstämda utopiska anspråk och de smarta koncepten, sedan det politiska och dokumentära, som ansågs värt att bry sig om.

Ändå finns, och fanns från början ännu mer, den där upplevelsen av konst som drabbar, som inte handlar om att koda av något eller att bli medveten om någon postkolonial orättvisa, som inte handlar om att känna sig smart eller upplyst. Utan om den där epifanin, av allt på en gång, av det Rilke beskrev i mötet med en arkaisk Apollo. Något närmast fysiskt som i våra dagar mest verkar förbehållet popmusik (finns det någon annan konstart som det skrivs om med sådan entusiasm?).

Popmusik får man bli berörd av. Konst ska man vara kyligt distanserad gentemot och vara uppmärksam på och väga dess budskap.

Hagia Sofia byggdes under Justinianus och stod färdig 565 på platsen där först Konstantin den stores son låtit bygga en basilika 360 (som brann ner i oroligheter runt 400) och sedan en annan som uppfördes av Theodosius II 415 (och förstördes i andra oroligheter drygt hundra år senare).

Justinianus byggnad kom att förbli kristenhetens största kyrka fram till Konstantinopels fall 1453 då Mehmet Erövraren gjorde om den till moské. Det sägs att när murarna rämnat red den ottmanske ledaren genast till Hagia Sofia där han föll på knä av vördnad inför detta byggnadsverk, trots att det var en symbol för de otrogna.

Kyrkan hade då ingalunda varit skyddad av någon gudomlig försyn genom århundradena. Kupolen rasade in några gånger och under bildstriden var dess utsmyckningar hotade. 1204 kom korsfararna. Under dogen Enrico Dandolo (som 30 år tidigare fått ögonen utstuckna när han som sändebud till Bysans försökte diskutera hur lagunstadens köpmän behandlades där) skövlades staden och allt löst skeppades till Venedig.

Men mosaikerna var lite för omständliga att få med.

Ottomanerna kunde som muslimer omöjligt acceptera avbildningar och täckte dem med puts. I mitten av 1800-talet utverkade schweiziska arkeologer tillstånd att knacka fram mosaikerna och det lyckades tydligen bra. Då målades de över istället.

Det var Atatürk personligen som såg till att 1934 avsakralisera byggnaden och göra den till ett museum. Efter nästan 1 600 år var den Heliga visdomens kyrka inte längre en religiös byggnad.

Denna långa genomgång var för att visa att det ingalunda är någon neutral plats. Historien är påtagligt närvarande i allt från nednötta trappstegen och runor som någon nordman klottrat (kanske medan han genomled någon ändlös mässa), till det pågående renoveringsarbetet som frilägger olika äldre skikt.

Som ung student i Rom tyckte jag att de gamla mosaikerna i Santa Maria in Domnica eller San Clemente var trista. När jag såg bilder från Ravenna var det samma sak. Bysantinsk konst har aldrig egentligen intresserat mig, den förändring som ägde rum i konsten under senantiken med en allt större inriktning på organisering och symmetri, ett fjärmande från det jordiska och en inriktning på själ istället för kropp stelnade i Östrom till något så formelartat och statiskt att det inte gick att bli…berörd. Och motiven var ju alla likadana också.

Sedan var det ju det där med kyrkorummet som inte gjorde dem mer tillgängliga för mig som ickekristen.

Men så, 20 år senare, händer något. Jag står uppe i västra galleriet och hänger ut över marmorbalustraden för att försöka ta en bild på den delvis frilagda mosaiken uppe i absiden och ser madonnan med barnet i knät. Hon tittar lite åt höger, ser spänd ut och sonen ler lite och har rosiga kinder. De är inte statiska fixstjärnor på en abstrakt guldhimmel, de är en mor och hennes son som är gestaltade här.

Alla filter är borta men över tusen års historia, inte sällan fruktansvärd och tragisk, finns ändå närvarande. Jag blir stående där, jag kan inte sluta titta, andra turister vill ha min plats vilket jag ignorerar i det längsta.

Er som väntat på att slå mig i huvudet med det institutionella konstbegreppet tänker    jag också ignorera. Hagia Sofia är ett museum på papperet men liknar minst av allt  någon vit kub. Ingen konstkontext har lagts till här, det är bara en religiös kontext som tagits bort.

Kvar finns en sådan där upplevelse av upprymdhet, av kontakt med något som inte går att sätta ord på men som gör att jag förstår exakt varför jag ägnat mig åt att titta på och skriva om konst. En irrationell rest efter att ideologi och konstteori rensats bort. En profan helighet.