Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Utan titel

Han kan inte minnas att han hört talas om konstnären. Den stora c-printen visar ett hedlandskap, dimmigt där marken är som lägst. I fonden glest trädbevuxna berg, eller åtminstone kullar, det är lite svårt att avgöra. Betongbyggnaden strax till vänster i förgrunden drar uppmärksamheten till sig, dess trasiga fönster och armeringsjärnen som sticker ut från byggnadens hörn och där taket är skadat. Och så den där vita gestalten som anas mer än syns genom en öppning i väggen, halvt bortvänd. Bråten som ligger spridd framför byggnaden, det måste vara en gammal fabrik av något slag, men var?

– Tycker du om den?

Hon talar engelska med amerikansk accent, troligen östkust, sannolikt New York eftersom galleriet finns där. Han hinner tänka att hon arbetar för dem, det är första dagen på Baselmässans förhandsvisning och galleristerna är ännu varken utfestade eller har sålt slut. Eftersom de flesta VIP-gästerna samlats på undervåningen där en schweizisk konsthandlare bjuder ut någon medelmåttig men tidig Picasso till ett garanterat orimligt pris är det dessutom lugnt på mässbyggnadens övervåning.

Han vänder sig om. Hon är kortare än han, har ljust hår uppsatt i tofs, små pärlor i öronen, halvhöga klackar, ljusa jeans och en tunn vit topp som ser anspråkslös ut på ett dyrt sätt. En hårslinga hänger ner på ena sidan, som hon stryker undan. Han tänker att hon inte kan vara gallerist.

– Jag vet inte. Den har något samtidigt som den är lite för mycket för mig. Liksom den sortens romantiska landskap tillsammans med, vad ska man kalla det. industrial cool-grejen och sen den där…

Han letar efter de engelska orden.

–…figuren därinne som ser ut att ha rymt från ett Francesca Woodman-fotografi. Det är lite för mycket, för många beståndsdelar. Och ändå finns det en…känsla, stämning som håller ihop det. Eller får en att glömma det där som är…för mycket, liksom.

Han tänker att han också pratar för mycket. Hon studerar honom men verkar inte direkt skeptisk.

– Du har stått rätt länge och tittat på den.

– Jo, det är något med den bilden som sagt. Eller vad tycker du själv?

– Jag är inget konstproffs men jag gillar fotografi och jag gillar den där naturen, det ser så ödsligt ut. Lite som någon ö i Atlanten eller utanför Newfoundland kanske. Norrut. Men jag tänkte inte på det där du sa. Fast här borta runt hörnet finns en målning som jag såg nyss och gillade, om du har tid kan jag visa, det är nära.

Gångarna mellan gallerimontrarna börjar redan fyllas av människor som utstrålar avslappnad exklusivitet som känner sig färdiga med Picasso-eventet. Han går ett halvt steg snett bakom den unga kvinnan. Hon vänder sig om lite och sträcker fram handen.

– Hej, förresten.

Hon säger sitt förnamn. Han ler lite och nickar och säger sitt. Hon fortsätter.

– Jag tänkte att du var skandinav, för det är du väl?

– Ja, från Sverige. Ditt namn är…väldigt amerikanskt, också.

Hon skrattar till.

– Mm, ja, men inte efternamnet. Min pappa är…skandinav. Här är målningen jag tänkte på.

Han tänker att jaha, vad ska han säga nu? Den är närmare två gånger två meter, mörkt röd, flammig, lite som Ola Billgrens sista målningar minus de föreställande motiven som anas genom det röda på dem. Istället några gråsvarta små fläckar i ett stråk diagonalt, lite större och mörkare i mitten. Konstmässemåleri. Utan titel, så klart. En för honom okänd fransk målare. Det är absolut bra i sin genre men inte vad han direkt intresserar sig för. Han frågar vad hon gillar med den.

– Färgen, och att den är som ett varmt moln. Det låter dumt. Vad tycker du? Du verkar kunna prata om konst. Är du…konstnär, eller jobbar du på något museum eller…?

Han säger att han skriver om konst för en svensk dagstidning och är här för att rapportera om mässan och att målningen är just som hon säger och att det är väldigt snyggt att få till det röda på det här sättet och… Han tystnar. Hon tittar ner, armarna i kors, väger lite på ena foten och lyfter blicken och ser ut över besökarna som blir allt fler. Med vänsterhanden stryker hon bort hårslingan och fingrar på sitt ena örhänge.

– Det var trevligt att prata med dig, du skulle gärna få guida mig mer, men jag borde nog…

– Alltså, jag skulle inte…

– Nej, verkligen trevligt, men mina vänner är nog här nu, vi var på en mottagning igår på Trois Rois igår och de var lite trötta.

– Visst. Det var trevligt att prata med dig också. Du har bra smak för att inte vara… konstproffs.

Han ångrar genast det där sista. Hon höjer snabbt på ögonbrynen, ler och viftar med fingrarna som en vinkning innan hon går iväg bort mot rulltrapporna upp till loungen där i stället Bulgari och Netjets har sina små montrar, fast de flesta är mest intresserade av den där skylten säger Moët & Chandon. Han tänker att att är så konstigt med rulltrappor upp dit, som till restaurangen i ett gammalt Domusvaruhus och börjar sedan bläddra i Art Basel-guiden för att se hur han ska gå igenom den här labyrinten mest effektivt. Han tittar bort mot rulltrapporna igen och ser att hon stannar, vänder sig om och tittar tillbaka på honom. Och börjar gå.