Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Lo stile italiano, eller ett färgglatt band mellan syd och nord

En av Expressens utsända följer säsongens stil i den sjunkande staden.
(Trenchcoat från Burberry Brit, skjorta från Zara och byxor från Tiger.
Sjalen är vintage (Paul Smith, SS -00))

I Venedig är Pradabutiken på Salizada San Moisè full av kineser och gränderna av välbeställda med påsar från Hermès och Gucci, men det är faktiskt inte primärt de stora modehusens skapelser som definierar stilen i Venedig under konstbiennalen 2013.

Det är i stället sjalen.

Estetiskt finns det åtskilligt att säga om biennalen och vi återkommer till det på annan plats i tidningen inom kort. Det här är en spaning om hur biennalbesökarna ser ut, inte om hur det de tittar på ser ut.

Den italienske mannen har länge kännetecknats av sitt självklara sätt att bära och blanda färger. Där en nordeuropé efter viss vånda kan slå till med djärvt ljusbrunt, väljer italienaren rosa. Eller tänk turkosa byxor, ljusa mockaloafers och kleinblå kashmirtröja över orange skjorta och du får en ungefärlig bild av hur det ser ut. Lägg sedan till scarfen, kanske korallfärgad, och bilden är fulländad.

Så ser den italienske mannen alltjämt ut, den avgörande skillnaden är att nu har denna accessoar (som tidigare ofta gick under namnet Dario Fo-halsduken) spridit sig till konstvärldens representanter.

Kläderna är alltjämt oftast mörka, men man ser överallt utropstecken i orange duvblått eller gult. Ibland i mer diskret gråskala, ibland med något mönster, ofta i luftig linne- och bomullsblandning för maximal flygighet.

Jag har flera gånger återkommit till funktionens relativt undanskymda position i Italien, hur en espressobryggare eller en juicepress minst lika mycket är ett objekt att betrakta som något som ska fungera. Eller hur elsystemet i en Alfa Romeo kan misstänkas vara organiserat mer utifrån snygg färgmatchning av kablarna än någon grå och antagligen tysk idé om hur man minskar risken för kortslutningar.

Kanske ser vi med scarfens genomslag hos den tillresta biennalpubliken ett italienskt fenomen vars funktion inte står dess estetik efter. Jag vill inte riktigt tro att det är så enkelt som att det här är millenniets hittills kallaste och regnigaste biennal, utan att sjalen, scarfen, halsduken eller vad man nu kallar den blir det band som binder samman nord och syd och skapar ett lite snyggare Europa.