Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Våra skandalprojekt till konst

Nästa år ska jag dricka mer champagne. Jag ska! Jag lovar!


I början av oktober gick Big Brother-deltagaren Hanna Widerstedt ut och deklarerade för alla som ville lyssna att hennes blogg, den persona hon gestaltade och över huvud taget hennes medverkan i programmet var del av ett konstprojekt.

Någon månad tidigare hade en copywriter vid namn Karl Fredrik Mattsson avslöjat att han låg bakom de mystiska enkronorna som det rapporterats om, där texten på ena sidan löd ”Vår horkarl till kung” i stället för ”För Sverige i tiden”. Ett konstprojekt, förklarade Mattsson på en presskonferens.

Det här är de två händelser som för mig sammanfattar det svenska konståret 2012. De var inte bäst, men de var intressantast.

Tills nyligen valde dokusåpaprofiler och reklamare färgglatt akrylmåleri, gräll popkonst eller suddigt fotografi när de drabbades av behovet att uttrycka sig konstnärligt. Men 2012 blev året då konceptkonsten blev folkligt förankrad.

Medierna, vars roll i det här är helt central, hade efter Lars Vilks och Anna Odell lärt sig förstå hur den institutionella konstteorin fungerar, att om något utnämns till konst så är det konst. De struntade fullständigt i att det egentligen är konstvärldens system av aktörer som ska godkänna och hallstämpla konstutövare och deras alster genom att släppa in dem i värmen.

Skandalfaktorn blir ju så mycket högre om man inte väntar på att det ska skrivas en essä eller göras en tråkig utställning om vartenda fenomen.

Annorlunda uttryck: Konstprojekt säljer.

Skandaler är annars det som man kan förknippa 2012 med. Makode Lindes tårtperformance. Carl Michael von Hausswolffs akvarell målad med aska från Majdanek. Elisabeth Ohlson Wallins fotomontage (som var ovanligt dåligt också för att vara av henne). Och så förstås Lars Vilks som bland annat portades från utställning i Östersund och åkte på tokhögerkonferens till New York med Janne Josefsson i släptåg i den senaste men knappast sista versionen av rondellhundsprojektet. Är han högerextremist eller inte?

Mer allmänt bildrelaterade var bråken kring rasistiska stereotyper i Stina Wirséns Lilla hjärtat och Behrang Miris portning av Tintin från en avdelning på Kulturhusets ungdomsbibliotek, men skandaler lika fullt.

Bilden och bildkonsten har en förmåga att peta i brännande frågor som teatern och litteraturen bara kan drömma om.

Men skandaler glöms trots allt bort. Moraldiskussioner är tidsbundna. Det intressanta blir att se hur konstvärlden kommer att hantera vad den betraktar som en vulgarisering av sina strategier och ytterst sitt konstbegrepp.

Hur ska konstvärlden upprätta en aura av exklusivitet kring sig igen? Det kommer vi knappast att få svar på 2013, kanske inte heller 2014. Men att leta efter tecknen blir spännande.