Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Kärlek och undergång i antiken

Claude Lorrain, Dido visar Karthago för Aeneas, 1676


Hon kunde inte längre sova om nätterna. När mannen hon älskade dog hade hon lovat att för alltid leva i kyskhet, förbli barnlös, göra sin plikt som drottning. Hon hade avvisat alla kungar som uppvaktat henne och aldrig ens tänkt på att bryta sitt löfte.

Men så kom den där trojanske fursten, på flykt från sin raserade stad. Han kommer att innebära hennes undergång, hon känner det på sig, men systern Anna uppmuntrar henne att ge efter. De beger sig till templen och ber till gudarna. Elden får fäste.

Aeneidens fjärde sång är en av världslitteraturens stora kärlekshistorier. Vissa dagar den allra största. Aeneas och Dido, han vars uppgift är att ta med sitt folk och grunda ett nytt rike (Rom), och hon, som är stolt och tror att hon accepterat sitt öde som änkedrottning av Karthago.

Översättarfenomenet Ingvar Björkesons version från 1988 kommer i höst i nyutgåva och den är lika värdigt elegant, liksom konstlös på ett mycket konstfullt sätt, som hans tolkningar av Homeros, Dante eller Petrarca. Eller Pindaros eller Propertitus eller Lucretius. Och antagligen Milton, fast den har jag inte läst.

Aeneiden läste jag första gången på en resa i Italien med Rom som mål (en symbolik som 19-åringen inte hade vare sig vett eller bildning att finna aningen genant). Några år senare fick jag tillfälle att läsa bland annat nämnda sång i original och 15-16 år senare

De träffas, hon visar honom runt i sin stad och en dag kulminerar förälskelsen när han följer med henne ut på jakt. Plötsligt överraskas de av en häftig storm, kommer ifrån sällskapet och söker skydd i samma grotta i närheten. Så här skriver Vergilius:

Speluncam Dido dux et troianus eandem
deveniunt. […]

Först elegansen, som ingen översättning kan återskapa: se hur de älskande i versraden omsluts av orden för ”grotta” (speluncam) och ”samma” (eandem), de är bokstavligen inne i samma grotta. Men se också hur hon är den som kallas vid sitt namn, medan han bara är den ”trojanske fursten” (dux…troianus).

Här i grottan förenas de, och från och med nu lever de öppet som ett par.

Var sympatierna ligger är rätt uppenbart senare också. Dido är en människa som slits sönder av sin passion, Aeneas framstår som stolpig, fyrkantig och rätt…grund. När han påminns om att han måste följa sitt öde och lämna Karthago verkar han mer tycka att det är besvärligt att förklara, än sörja över det.

Så han planerar att smita, men Dido fattar misstankar, konfronterar honom och Aeneas säger ungefär att han gärna skulle stanna men att gudarna inte ger honom något val.

Dido har inte heller något val. Sviken, vanärad, desperat och utom sig av sorg tar hon ett svärd som Aeneas lämnat och stöter det i sig samtidigt som hon förbannar sin älskare (och därmed får fiendskapen mellan Rom och Karthago sin mytologiska förankring).

Jag vet inte, men bara att referera handlingen så här tar andan ur en. Det här inlägget skulle egentligen handla om konst, antiken och passioner men det blev inte riktigt så. I konsthistorien har Dido hur som helst förekommit som motiv, jag har tagit med några exempel nedan. Men ingen lyckas riktigt förmedla den där laddningen, desperationen, passionen, och jag undrar lite motvilligt om detta är något som oftare är förbehållet litteraturen?


Thomas Jones, Landskap med Dido och Aeneas, 1769


Pierre-Henri de Valenciennes, Aeneas och Dido flyr undan stormen, 1792


Guercino, Didos död, 1625


Claude-Augustin Cayot, Didos död, 1711