Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

För konsten i tiden – om myntets andra sida

När det institutionella konstbegreppets och den konceptuella konstens kris kommer, blir det inte som följd av filosofisk-teoretiska operationer eller ens moralisk indignation. Den kommer att följa när dess mekanismer blivit allmängods, när dess exklusivitet utarmats och blivit folklig.

När konstvärlden så att säga förlorar problemformuleringsprivilegiet, när allmänheten misstänker konstprojekt överallt, kommer konstvärlden att behöva etablera ett visst mått av obegriplighet igen.

För den moderna konsten är inte demokratisk. Den vill kommunicera och etablera sina uttryck, men när de väl förankrats är det dags att dra sig tillbaka igen.

Med horkarlsmynten, eller vad det nu ska kallas, tror jag att vi tagit ännu ett kliv till i den riktningen. När en copywriter och amatörkonstnär (att han kallar sig det är intressant, återkommer strax till det) kan skapa smärre mediehysteri kring sitt projekt utan särskild inblandning från konstvärlden (förutom i slutskedet igår) visar det att de konceptuella strategierna blivit

Konst kan det vara inte bara som konstvärlden kallar för konst, utan nu också det medierna utnämner till konst. Det kan konstvärlden aldrig acceptera i längden.

Förr gjorde amatörkonstnärer oljemålningar i realistisk, därefter impressionistisk, därefter kubistisk stil. Och så vidare. När en reklambyrå för drygt 20 år sedan gjorde konst på uppdrag av Dan Wolgers blev det en sorts Andy Warhol Extra Light. 2012 är aktivistisk konceptkonst med inslag av systemkritik det senaste.

Den ordinarie konstvärlden ser sig under tiden om efter nästa grej.