Konstbloggen

Borgarklassens diskreta harm


Sarah Lucas. Chicken Knickers, 1997


Det är lite för lätt att göra sig löjlig över Johan Wennströms exposé över ”negativ” konst i senaste numret av Neo. Wennströms konsthistoriska bildning är grund och sina blott 25 år till trots knarrar han som om han vore det tredubbla. Jag har inte läst hans bok som kom ut i våras, men den handlar enligt uppgift om positiv psykologi, som såvitt jag förstått handlar om att, ja, försöka tänka positivt, liksom. Ett kapitel handlar visst om konst.

Men samtidigt: Borde inte konstvärlden glädjas över att det faktiskt finns en borgerlighet – ja, Neo är ju numera en borgerlig och inte bara liberal tidning – som blir provocerad av att Sarah Lucas på det glada YBA-nittiotalet lät fotografera sig med  en kyckling fäst på trosorna (med Wennströms ord ”använt mat som metafor för kroppen och könsorganen”)? Wller att Klara Lidén i en film slår sönder en gammal cykel?

Borde inte konstvärlden glädja sig över att någon utanför den faktiskt bryr sig och reagerar?

Visst borde den det. Men i förlängningen sätter faktiskt den här sortens reaktioner fingret på något, tror jag, väsentligare. Som att provokation av borgerligheten som konstnärlig strategi verkligen är död.