Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

På vägen till Flandern

Genomskinlig kyrka i Limburg av arkitekterna Gijs Van Vaerenbergh


Det var våren 2008 och det svenska EU-motståndet närmade sig bottennivåer efter att ha varit starkt långt efter inträdet 1995. I melodifestivalen deltog Christer Sjögren, representant för den ursvenska dansbandsgenren, med osannolikt tönttralliga I love Europe. Den gick vidare genom deltävlingssystemet ända till ”Globen”, vilket i sammanhangen är benämningen för finalen. Där slutade den näst sist.

Men ändå.

Här kom en stolpig smörsångare med djupa försänkningar i folksjälen och sjöng om hur han älskade vår världsdel där vi alla tillhörde samma familj, och folket gav bifall.

Året innan hade SVT börjat visa Hallå Europa, som samlade lokal-tv-inslag från unionens alla hörn. Där fick vi glimtar ur vardagen för snösvängen i Alsace (typ: ”Ibland på vintern kommer det snö här. Då åker vi ut och plogar”) eller från burgenlandkroatiska folkfester i någon avlägsen österrikisk alpdal.

Det gick väl inte så långt som att meteorologerna slutade att referera till vädret på kontinenten som ”i Europa” (dit Sverige underförstått liksom inte hör) men statistiken visade på en stadigt minskande skepsis det europeiska projektet.

Så kom finanskrisen som följdes av efterskalven runt Medelhavet och nu är ingen längre entusiastisk över Europa. Unionen växer alltjämt på byråkratiska organismers svåröverskådliga vis. För att rättfärdiga sin existens skapar den ständigt nya underavdelningar för att utreda och reglera och formulera direktiv på rader av områden.

Den gamla berömda klassificeringen av hur böjd en gurka ska vara har följts av många andra idiotier. Men av det patos som hördes när Helmut Kohl eller Francois Mitterand talade om Europa återstår ingenting.

Det är sådant man kan tänka på under en tågresa från Bryssel mot de före detta koldistrikten i nordöstra Flandern mot den, visar det sig, inte särskilt charmiga staden Genk.

Manifestabiennalen ska hållas här och symboliken är lika avsiktlig som övertydlig: Kreativ upplevelseindustri ska ersätta stängda kolgruvor, och att få hit denna ambulerande konstbiennal är en dröm för regionen, något som stärker tron och skänker hopp. Konst och design och konverterade industribyggnader. I ett större perspektiv är det kanske vad som återstår för hela Europa; rollen som ett museum över den egna historien och en kontinent med allt mindre världpolitisk betydelse. För att inte tala om ekonomisk.

EU:s regleringsiver i saker som rör medborgarnas vardag lär fortsätta. Sverige lär sakta tillägna sig en europeisk identitet. Men jag undrar när någon, från något europeiskt land, nästa gång trallar fram en kärleksförklaring till Europa.