Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Manifesta 9: Bonusmaterial


Doftspår.


Allvarligt, när tänkte ni på luktkonsten senast? Ljudkonsten kommer ju och går och taktila, fysiskt påtagliga verk som på ett eller annat sätt påverkar kroppen förekommer.

På Manifesta i belgiska Genk (se min recension här) får faktiskt den olfaktoriska perceptionen sitt, i en installation av Oswaldo Maciá.

En sorts gång eller korridor som jag inte vet vad den haft för ursprunglig funktion går ut från den stora gruvbyggnaden och svänger av åt höger. Ju längre man går desto starkare hörs metalliska ljud, det låter som om Einstürzende Neubauten soundcheckar sina slagverk men tydligen är det någon gammal ursprungligen romsk flamencorytm som bankas fram på fem olika städ.

Men sedan är det lukten som också blir starkare och starkare. Det är så svårt att beskriva dofter i ord, den påminner om kallt och lite fuktigt järn blandat med något sötaktigt, något blommigt. Det är inte direkt äckligt men det är påträngande och skulle med någon justering åt något håll bli kväljande.

The Smell of Failure, heter verket. De industriella ljuden och och den inte entydigt ljuva doften av metall leder tankarna mot industrisamhällets död. Å andra sidan har de rytmiska figurerna något arkaiskt över sig, och doftsinnet har människan för länge sedan trängt bort. Kanske för att det är så primitivt – det går in i en del av hjärnan som intellektet inte har vidare stort inflytande över.

Jag skulle inte gå så långt som att förutspå en lysande framtid för luktkonsten. Men det här är ett av många minnesvärda verk på Manifesta 9. Och definitivt det sinnligaste.