Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Stod i sorg Guds moder bruten

Gustave Moreau. Pietà. 1867

Den senaste tiden har jag funderat på gestaltningar av sorg. Inför påsk har det inte särskilt förvånande lett till tankar på pietà-framställningar, det vill säga bilder av den sörjande Maria med Jesus i famnen. Ett långfredagsämne om något.

Min favorit-pietà är målad av Gustave Moreau. Konkurrensen i genren är rätt hård (och Michelangelos skulptur spelar nog i en egen division men det är så tråkigt att utnämna den mest kända till den bästa), tittar man på många pietà inser man däremot snabbt att gestaltningar av Maria med sin döde son är antingen överbefolkade eller alltför teatrala (Caravaggio) för ämnets bästa.

För detta att sitta där med sitt döda barn i famnen – i den stunden, som nog på sätt och vis egentligen aldrig tar slut, tror jag att man är totalt ensam.

Moreaus målning (han gjorde flera, alla är bra men jag tänker på är den här ovan) har hans typiska lite neurotiskt tecknade bakgrund men är ändå skir och avskalad. Det är bara modern och hennes sorg, och sonen, vars vita klädnad är liksom utspilld på marken och leder tankarna till det liv som just runnit ur honom.

Det är inte ett lika vanligt motiv i litteraturen som i konsten, men det här lär däremot vara den text som finns i absolut flest medeltida handskrifter. Den skildrar väl strängt taget inte samma sak (här har Jesus ännu inte tagits ned från korset), men ändå:

Stabat mater dolorosa
iuxta crucem lacrimosa
dum pendebat filius
 
Cuius animam gementem
contristatam et dolentem
pertransivit gladius
 
O quam tristis et afflicta
fuit illa benedicta
mater unigeniti
 
Quae moerebat et dolebat
pia mater, dum videbat
nati poenas inclyti
 

Hymnen fortsätter i ett antal strofer till och har tonsatts många gånger, bland annat fick Giovanni Battista Pergolesi en stor hit med sin version (som blev klar 1736, samma år som han dog i tuberkulos 26 år gammal, så han fick inte uppleva det).

Även om man inte kan läsa latin tror jag att man förstår vad dikten uttrycker. De där tunga och långsamma stavelserna – stabat mater dolorosa… – sätter ton och tempo åt sorgen. För hymnen börjar ju inte med det universella, himmelska, med att Guds son dött. Det börjar med en mor som full av sorg och tårar står vid korset där sonen hänger.

Som vanligt när det handlar om stor litteratur är det svårt att översätta. Här är en version:

Modern stod med krossat hjärta
vid det kors, där gränslös smärta
Sonen led för syndig värld
 
Gruvlig ångest henne brände,
och hon modershjärtat kände
genomborrat av ett svärd
 
Huru sorgsen, hur bedrövad,
övergiven, tröst berövad,
var Guds moder i sin nöd
 
Vem kan fatta vad hon lidit,
huru hennes hjärta svidit
under Sonens bittra död

Jag kan inte hitta vem som ligger bakom den, den ska finnas i en katolsk bönebok som gavs ut 1981. Jag tycker bättre om Johan Bergmans översättning från förra sekelskiftet:

Stod i sorg Guds moder bruten
stod vid korset, tårbegjuten
vid det kors, som sonen bar
 
Henne, som fick mycket lida
suckande i sorger bida
svärdet genom själen skar
 
 

Den blir lite väl eh, religiös efter hand och vissa ordval och vändningar klingar skillingtryck och frälsningsarmé och jag vet inte vad, men han har lyckats lösa originalets augmentativformer (eller vad de nu heter, de som slutar på ”-osa” och betecknar att något är fullt av – lacrimosa=tårfylld osv?) som inte har någon motsvarighet på svenska.

Istället upprepar han vissa ord och använder sig av assonanser och får en liknande, ska vi säga hypnotisk, effekt. Stod…stod, vid…vid, korset…kors. Rimmen sitter också bättre jämfört med den modernare översättningen.

Versernas trokaiska tetrameter faller, stapplar, släpar sig fram med tunga sorgsna steg i strof efter strof:

För sitt släktes synder leda
såg hon Jesus lida sveda
lida våld och namnlöst kval
 
såg sin käre son nu bliven
utav alla övergiven
kämpande i dödens dal
 
 

Om Iacopone da Todi är förresten föga känt, de flesta uppgifterna har mer tycke av hagiografi än biografi. Han ska i alla fall ha levt från runt 1230 till 1306 och varit franciskanermunk med dragning åt det mystiska. Dante tyckte tillräckligt bra om honom för att placera honom i Paradiset.

Det här kom kanske att handla mer om översättning än om bilder men det är kanske inte så konstigt. Pietàmotivet hämtar sin styrka ur att det är något helt centralt i kristendomen, Jesu död för våra synders skull, men samtidigt och ytterst ur det obegripliga, outhärdliga, otänkbara att förlora sitt barn. Att sitta med barnets döda kropp i famnen.

Varje sorg är unik, en erfarenhet bortom och gestaltning och, tror jag, oöversättbar. Ändå, eller just därför, har så många försökt. Att en del också lyckats skänker ett hopp och en tillförsikt, kanske till och med en sorts paradoxal glädje. Om att vi också i den ensammaste av stunder inte är ensamma.