Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Måleri på vita duken, del 2

Che dolore!


Det var en sådan dag när det var dags för en storslagen italiensk släktkrönika. En som sträcker sig över flera decennier, innehåller partier som kan kallas bitterljuva samt, inte minst viktigt, vräker ut panoramavyer över gulockratonade landskap och dammiga piazzor i tusenåriga städer.

Det blev Giuseppe Tornatores (han som gjorde Cinema Paradiso för sådär 20 år sedan) Baaría, om människorna i den sicilianska byn Bagheria och deras öden under nittonhundratalet.

Den var inte särskilt bra, lite som om Federico Fellini försökt göra något av ett manus som Luchino Visconti övergett. Bara sämre. Jag tror kombinationen episkt örnperspektiv är inkompatibel med yviga, bullriga och mustiga ärkeitalienska gräl.

Margareth Madè är bra i den kvinnliga huvudrollen, eller fångar åtminstone uppmärksamheten (bildgoogla på egen risk, det kan vara svårt att sluta – eller se några bilder från senaste Vogue Italia här) men överlag är rollkaraktärerna grunda, oengagerade och oengagerande.

Tragiken fäster inte, groteskerierna verkar påklistrade.

Men så är det fotot, som bitvis är bedövande magnifikt. Precis som i Viscontis Leoparden ser det ut som om klassiskt måleri stått modell för många scener (man tänker på Dolce & Gabbana-kampanjer också men där har nog inspirationen gått motsatt väg). Se bara stillbilden här ovan!

Film är min prestigefria kulturyttring. Jag ser på film av lust, för en stämning, utan särskilt intresse för filmhistoria, känner aldrig att jag nog borde se något för bildningens skull. Baaría fick tydligen bra kritik och nominerades till fina priser. Jag såg klart den för fotots skull.