Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Each man kills the thing he loves


I påsk har jag bland annat tänkt på det där som man känner igen när man ser det, men som inte går att sätta fingret på. Som ganska ofta blir det kanske mer litteratur än konst. Ni får ha överseende med det.

Och innan ni kommer med genusteoretiska etc. invändningar mot rubriken vill jag påpeka att frasen är ett citat, men Oscar Wilde skrev faktiskt så. Det går att byta till femininum om man störs mycket av detta (veterligen har de inte haft någon hen-debatt i det anglosaxiskspråkiga världen där de enats om ett könsneutralt pronomen som gör att ingen känner sig förtryckt).

Men världens bästa dikt, som jag tänkte skriva om här, är inte Ballad of Reading Gaol. Det är Rainer Maria Rilkes ”Orfeus. Eurydike. Hermes”.

Motivet har varierats oräkneliga gånger, i bildkonst och litteratur. Det som brukar kallas världens första opera, av Claudio Monteverdi, handlar också om Orfeus. Ovidius version brukar gälla som ursprung: Eurydike dör och Orfeus lyckas med sin vackra sång blidka underjorden och få tillträde till de dödas värld för att hämta tillbaka sin älskade till livet igen. Villkoret är att han inte vänder sig om förrän de är uppe bland de levande igen, vilket Orfeus inte klarar av varpå Eurydike faller tillbaka till skuggriket för gott. Sedan strövar den olycklige sångaren omkring i skogarna tills han blir söndersliten av menader, kvinnliga dionysosdyrkare.

Men likt alla myter förlorar sig också denna i historiens dunkel, det går liksom inte att prata om någon ursprunglig eller ”sann” version. I vissa äldre skildringar och textfragment lyckas exempelvis Orfeus med sitt företag. Myter skapas av byggstenar som plockas isär och sätts ihop i olika variationer, den som är särskilt intresserad av orfeusmyten kan försöka få fatt på W.K.C. Guthries Orpheus and Greek Religion.

Rilkes dikt skrevs 1904 (delvis i Sverige, av alla ställen) och ingår i samlingen Neue Gedichte från 1907. Den har en återhållen saklighet och ett liksom viskande allvar i tilltalet som inte finns i de högstämda Duinoelegierna eller de lite flyktiga och ibland…ytliga (många kommer att protestera här, men jag tycker det) Orfeussonetterna, och den börjar så vackert:

Det var i själarnas förunderliga gruva.
Likt stilla silvermalmer gick de fram (…)
 

Att orfeusmyten handlar om skapande är inte någon särskilt originell tolkning. Det är konstnären som är så skicklig att han betvingar döden, det är konstnären vars kärlek och sorg får honom att överträffa sig själv, det är inspiration och passion och tragedi i en inramning som är så bitterljuvt romantisk att man inte vet hur man ska hantera det. Om Hollywood kommit på berättelsen hade vi blivit generade.

Men att se vad Rilke gör av det här tar nästan andan ur en. Först och främst sätter han Eurydike i centrum, eller kanske snarare hennes erfarenhet av att vara död. Att då tala om den våldsamma manliga blicken blir poänglöst, för Eurydike är i Rilkes dikt inte ens medveten om Orfeus, hon kunde inte bry sig mindre, hon är så totalt upptagen med att bara vara död:

Sluten i sig. Och hennes dödstillvaro
stod henne upp till brädden.
Liksom en frukt av sötma och mörker
så var hon mättad av sin stora död,
som var så ny, att den var obegriplig.
 

Det är denna obegriplighet Orfeus vill åt. Han vill inte ha Eurydike levande. Han vill ha hennes död, han vill ta upp döden till livet. Maurice Blanchot har skrivit om det här i en text som heter Orfeus blick som är lika svår att få ur huvudet som den är att sammanfatta på något vettigt sätt.

Varför vänder sig Orfeus om? Frågan är central på samma sätt som den om varför Hamlet tvekar är det hos Shakespeare. Som Blanchot skriver kan han inte göra annat, det vore att inte fullborda verket, att låta det förbli fjättrat, ordnat, avgränsat, säkrat.

Ställda inför mästerverk, skriver Blanchot, händer det att vi ser något slockna. ”Denna plötsliga förmörkelse är det avlägsna minnet av Orfeus blick, det är det nostalgiska återvändandet till ursprungets ovisshet”.

Det finns som sagt många konstnärliga gestaltningar av orfeusmyten. Jag kan inte komma på att jag sett någon som på samma sätt som Rilkes dikt gör en sådan omtolkning av myten. Däremot händer det ibland att man ser konstverk som sträcker sig bortom gränser, som sätter något på spel och i någon mening misslyckas – men misslyckas på ett särskilt sätt. De innehåller den där resten av något, och jag tror att det är dem vi kallar mästerverk.

Och omvänt, i mindre anspråksfull skala – handlar inte skapande alltid om att på ett eller annat sätt offra något annat?

* * *

Översättningarna av såväl Rilke som av Blanchot är gjorda med den äran av Horace Engdahl, den senare finns i samlingsvolymen Essäer (Kykeon, 1991), den förra i något BLM-nummer från åttiotalet som jag kopierat den ur en gång. Jag tycker verkligen att ni ska läsa den, om inte annat för att jag faktiskt skrivit av den därifrån.

* * *

Det var i själarnas förunderliga gruva.
Likt stilla silvermalmer gick de fram
som ådror genom dunklet. Mellan rötter
rann blodet upp, som når till människorna,
och det såg tungt ut som porfyr i dunklet.
Annars inget rött.

Klipporna fanns där
och väsenslösa skogar. Broar över tomrum
och den där stora, gråa, blinda dammen,
som hängde ovanför den fjärran bädden
liksom ett regnmoln ovanför ett landskap.
Och mellan ängar, mild och alltid tålig,
syntes den enda vägens matta remsa
som om ett ändlöst tyg var lagt till blekning.

Det var på denna väg de kom.

Först han, den smale i den blåa manteln,
som stum och rastlös vände blicken framåt.
Utan att tugga åt hans steg av vägen
med stora bett; hans händer hängde tunga
och knutna ner ur mantelveckens fall,
och visste inte längre av den lätta lyran,
som vuxit samman med hans vänstra sida
likt rosenrankor med olivens grenverk.
Hans sinnen var som kluvna som från varandra:
när blicken sprang i förväg som en hund,
vände och kom och satte av igen
och stod och väntade vid nästa krök,
blev hörseln som efter ett väderkorn.
Det tycktes honom ofta att den räckte
bort till de båda andra gående,
som skulle följa med på färden uppåt.
Sen var det bara ekot av hans steg
och mantelns vind, det där som hördes bakom.
Men ändå sade han sig: Visst kommer de!
Han sa det högt och hörde det förklinga.
Visst kommer de, det är väl bara två,
som går förfärligt tyst. Ja, fick han lov
att vända sig (om inte blicken bakåt
vore omintetgörande av verket,
som måste lyckas), borde han ju se dem,
de tysta två, som stumma följer honom:

Färdandets och beskickningarnas gud,
med resehjälmen över ljusa ögon,
den smala staven buren framför kroppen
och vingar slående kring vristerna,
och hand i hand på vänster sida hon.
Den Så Högt Älskade, att ur en lyra
kom mer klagan än från gråterskor;
så att en värld blev till ur klagan, en
där allting fanns som förut: skog och dal
och väg och hemvist, fält och flod och djur,
och så att runt om denna klagovärld,
som runt den andra jorden, gick en sol
och nattens tysta stjärnbeströdda himmel,
en klagohimmel med förvridna stjärnor –
den Så Högt Älskade.

Men hon gick fram med gudens hand i sin,
hindrad i steget av sin långa svepning,
osäker, mild och utan minska brådska.
Sluten i sig, som en i väntans tider,
märkte hon inte mannen som gick före,
och inte vägen, backen upp mot livet.
Sluten i sig. Och hennes dödstillvaro
stod henne upp till brädden.
Liksom en frukt av sötma och mörker
så var hon mättad av sin stora död,
som var så ny, att den var obegriplig.

Hon hade blivit jungfru än en gång
och oberörbar; hennes kön var stängt
liksom den späda blomman fram mot kvällen,
och hennes händer hade glömt sitt brudskick
så helt, att till och med de lätta gudens
oändligt fina vägledande tryckning
nu kränkte som för stor intimitet.

Nu var hon inte mer den blonda kvinnan,
som ofta ekat i poetens sånger,
inte den breda sängens doft och ö
och inte mer den mannens egendom.

Nu var hon redan löst likt långa hår
och given världen likt ett regn som fallit
och utskänkt likt ett hundrafaldigt lager.

Nu var hon rot.

Och när då guden plötsligt
hejdade henne och med sorg i rösten
sa de där orden: Han har vänt sig om –
förstod hon inte utan sa tyst: Vem?

Långt borta, mörk mot utgångsportens ljus,
stod det visst någon man, vars ansikte
inte var urskiljbart. Han stod och såg,
hur bortåt stigens remsa genom gräset
beskickningarnas gud med sorgsen blick
tyst vände, för att följa med gestalten,
som redan gick tillbaka samma väg,
med stegen som hindrades av svepningen,
osäker, mild och utan brådska.