Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Berlinerluft

Jag har en cd med Wilhelm Furtwängler och Berlinfilharmonikerna där de framför Beethovens nionde symfoni. Det är en gammal inspelning, de har tvättat och processat ljudet för att få bort brus, så det låter lite torrt. Kliniskt, och samtidigt sprucket.

Det finns en koncentration och intensitet i framförandet, det hörde jag redan den gång för många år sedan då jag slog på radion och denna version spelades.

Men när jag också fick veta att inspelningen var gjord i Berlin 1942 så fick det en helt annan dimension. Jag lyckades beställa skivan. De rysningarna i kroppen när jag lyssnade på hela symfonin hemma några veckor senare!

Andra världskriget hade 1942 nått en punkt då det för alla stod klart att detta krig inte skulle vara över så snart som man tänkt sig. Det tyska blixtkriget mot Sovjetunionen som inleddes sommaren 1941 körde fast i lera och frös fast i isvintern. De enkla framgångarnas tid var förbi

Så står kören där och sjunger Schillers text om att Alle Menschen werden Brüder

Det finns något desperat, furiöst i Furtwänglers och Berlinfilharmonikernas Beethoven-nia. Det låter som om de spelar för sista gången. Vad tänkte publiken – kanske officerare på permission, stabsfolk och andra ur den övre medelklassen som inte var vid fronterna – som satt där och lyssnade? Tänkte de alls något särskilt? Var det bara en vanlig kväll på konsert, en stunds verklighetsflykt?

Och spelar det egentligen någon roll?

För det är ju så – sammanhanget, eller här den historiska situationen, kring ett konstverk går inte att tänka bort när man väl fått reda på det. Jag tror inte att det är meningsfullt att tänka sig rena konstverk i den meningen. Man kan ha synpunkter på hur mycket sammanhang konstverk rimligen bör kräva för att bli begripliga och meningsfulla men det går aldrig att undfly de betydelser som historien lagrar över dem.

Det här inlägget skulle handla om den sjunde upplagan av Berlinbiennalen egentligen. Inom ramen för den ingår ett återskapande av en del slaget om Berlin 1945, utfört av ett polskt historiskt sällskap.

Det är en aktivitet som inte har värst mycket med konst att göra. Nu äger den rum i ett konstsammanhang så då blir den just konst. Att det är just polska amatörer som klär ut sig till ryssar och tyskar och leker andra världskriget i Berlin är…speciellt. Nittonhundratalet gav inte Polen mycket vad gäller självbestämmande. Och det var grannarna i väst respektive öst som såg till att det blev så.

Jag återkommer med recension av biennalen. För att lätta upp stämningen blir det nu operettschlager, antinazisten Karl Gerhards version av Berliner Luft, sjungen av kvinnan som blev stjärna i Nazityskland – Zarah Leander. Tschüss på er så länge.