Konstbloggen

Långt inlägg utan bild om socialkritisk konst, dess framtid och vad som händer när ingen längre bryr sig om den.

Lars Vilks tror i en kommentar till min betraktelse över 2011 att den socialkritiska konsten kommer att vinna tillbaka eventuellt förlorad mark. Vilket jag alltså inte trodde.

Det här blir lite som att spekulera över ännu ej spikade laguppställningar i kommande fotbollsmästerskap men sådant är ju roligt, så vi kör.

Berlinbiennalen som öppnar i slutet av april ska uttryckligen handla om att ge svar, inte att ”ställa frågor”, vilket är vad konsten ägnat sig åt rätt länge. Det låter otroligt intressant och jag kan knappt vänta.

Vad den här upplagan av Manifesta, i år i Belgien, kommer att handla om återstår att se men att det blir politisk är inte osannolikt. Frankfurt 2002 var det. San Sebastian 2004 var det. 2006 ställdes den unga ambulerande biennalen in av politiska skäl (de grekcypriotiska myndigheterna gillade inte det planerade bokstavliga gränsöverskridandet på den delade ön). Trentino-Alto Adige 2008 var något av ett poetiskt undantag – här fanns mer av introspektion än sociala undersökningar, men i Murcia 2010 var det socialkritisk rättning i leden.

Konstvärlden behöver radikalismen för sin självförståelse och kan tänka sig att damma av både gamla marxister och situationistklassiker att citera i katalogessäerna, och gärna några subversiva performances till vernissagerna.

Men var finns entusiasmen i den här delen av konstvärlden, dess ”spjutspets” med Vilks formulering, den konst som visas på de stora biennalerna? På Documenta XI 2002, när den konst som kommit att kallas socialkritisk fick sitt genombrott fanns en energi, ett driv och en formulerings- och gestaltningsvilja som syntes också på Venedigbiennalen 2005 (om än ej i huvudutställningen så klart) liksom på Istanbulbiennalen senare samma år.

Energi, driv och engagemang är blott tre av de ord jag INTE skulle använda för att beskriva konsten på exempelvis nämnda Manifesta 8 i södra Spanien (för detaljer, se min recension). Minst lika viktigt – den professionella konstpublikens reaktioner på socialkritiken eller biennalkonsten har inte direkt gått mot mer entusiasm. Intresset, i meningen uppmärksamhet, har inte heller ökat (mätt i hur många som verkar orka sätta sig in i videoinstallationernas alla delar). Eller, såvitt jag kan bedöma, mot mer engagemang för de ämnen som denna konst tar upp.

Och om inte de (vi), som lärt oss att se förbi hur det ser ut, riktigt orkar känna något eller ens se några intressanta tankar inför konsten, hur ska då någon annan orka bry sig?

Är svaret ”bättre” socialkritik? Möjligt. En kritiker som Dan Jönsson tycktes i en krönika i DN häromveckan något sådant. Eller om det främst var en radikalisering han ville ha.

Jag har inga bevis, jag ser bara indicier, eller är det blott tecken? I alla fall tycker jag mig ana (och jag vågar påstå att mitt spårsinne för fenomen i förfall liknar en flugas känsla för nya lik) de allra första stegen mot ett estetiskt paradigmskifte, liknande det som inträffade när senmodernismen föll sönder. Nu låtsas alla som om det inte finns något problem, i den mån de ens ser det, de flesta är nöjda. Nästa steg blir då angrepp som tvingar fram mer eller mindre yrvaket försvar för det som alla inom paradigmet sett som självklart och sedan länge glömt hur de nått fram till. Därefter börjar slutet.

Men vad kommer sedan? Och på vilket sätt? Jag tror inte att det kommer att handla om specifika formspråk.