Konstbloggen

Ännu ett år

2012 lovar jag att dricka mer champagne.


Konståret i huvudstaden slutade med något som väckte mer nittiotalsminnen än Ynglingagatan 1-utställningen på Moderna. Det hände sig nämligen på själva luciaaftonen att ett antal stockholmsgallerier lånade Postens halvrivna gamla lokaler på Nybrogatan, slängde in några konstverk och lät lastbryggan bli en scen för jobbiga musikuppträdanden.

Jag vet inte om något såldes på denna märkliga enkvällskonstmässa med air av London och New York, men för första gången på länge i Stockholms gallerivärld var det primära inte pengar och professionalism. Det handlade om att ha roligt.

Jag har på känn att kvällen på åtminstone något plan markerade början på något ganska fantastiskt. Eller i alla fall ett slags slut på något annat.

Rapporterna från de riktiga, stora konstmässorna under året har pekat på en förvånansvärt stabil marknad i de högre segmenten. Visserligen skulle ingen frivilligt erkänna att det gick dåligt, det vore att underminera konstmarknaden som mer än någon annan bygger på immateriella värden. Men intressant nog kommer liknande uppgifter kommer hur som helst från auktionerna för exklusiva gamla bilar – ingen avmattning när det gäller de rätta objekten (och en Ferrari från sextiotalet med rätt tävlingshistoria är inte mycket mer användbar än en Warhol, om någon trodde det).

Det finns med andra ord pengar kvar i världen, åtminstone på några ställen, ochg där finns det riktigt mycket pengar.

Ett litet avslöjade apropå immateriella värdens förökande och inväxling till pekuniära gjorde Joakim Grönesjö i Axess. Medelst klassisk journalistisk research presenterade han en bild av spelet bakom kulisserna till Moderna museets hyllade Turner/Monet/Twombly-utställning gick till. En utställning i rätt sammanhang ger status och status är vad konstmarknaden betalar för.

Något liknande brukar man se på varje biennal i Venedig, då i form av stora nya målningar av känd konstnär som inte gjort något intressant på många år. Mer eller mindre subtila påtryckningar från de största konstgallerierna är orsak, sägs det, inte några konstnärliga bedömningar. På årets upplaga (som var blekare än vanligt) var det däremot Jacopo Tintoretto som hängde på hedersplats i Internationella paviljongens rotunda. Vilket pekar mot ännu en tendens, att samtidskonsten vänder sig mot historien.

Istanbulbiennalen sökte sig inte till renässansmåleriet, men väl till åttiotalskonceptualisten Felix Gonzales-Torres – och med den äran. Den var dessutom ett tydligt steg bort från den konst-i-det-offentliga-rummet-våg som dominerat stora konstutställningar i ganska många år. Nästa års Manifesta i Belgien gör samma sak – allt på samma plats.

Den socialkritiska konsten står stark men börjar visa tecken på utmattning. Vem är mottagare för alla dessa undersökningar, ofta presenterade i arkivform? Förutom konstvärldens aktörer som redan omfattar de åsikter som kommer till uttryck där? Å andra sidan visade gripandet av Ai Weiwei i Kina att konst trots allt kan uppfattas som verkligt farlig fortfarande. Åtminstone i en diktatur.

Här hemma fortsätter Lars Vilks att reta gallfeber på folk med sin blandning av diskussionslust och gott humör. Men de tre unga män som misstänktes för att ha planerat att mörda honom i Göteborg i höstas har släppts, då rätten inte fann att indicierna räckte som bevis.

2011 föll också den sista gamla bastionen från urtiden, det vill säga före postmodernismens genombrott, nämligen Ulf Linde och Nina Öhman på Thielska galleriet. Paret fick lämna sin tjänstebostad, Linde gav ut en bok med egensinninga texter om konst och hyllades med stor utställning på Konstakademien. Det balanserar lite bilden som pressen (i viss utsträckning jag) skapade av honom.

Det var det gamla hålla-två-tankar-i-huvudet-samtidigt-fenomenet: Linde har skrivit några av de bästa texterna om konst någonsin på svenska språket. För den skull är inte Thielska galleriet något äldreboende för tidigare intendenter. Det i backspegeln mest stötande i den här historien är inte hur paret inte ville flytta. Det är hur delar av kulturvärlden försvarade deras rätt att bo kvar där efter Öhmans pensionering.

Nästa år är det Berlinbiennal och Manifesta-biennal i Genk – och Documenta i Kassel! Här hemma gör på en helt annan ände av intresseskalan Ernst Billgren sin första galleriutställning på ett tag. Jag tror att vi ska kunna ha roligt någonstans mellan allt detta. Jag tycker att vi bestämmer oss för att ha det.