Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Konstbloggen

Dan Jönsson, dialektiken och estetiken

Estetiskt, dramatiskt, existentiellt, samtida, tidlöst – Ulla von Brandenburgs Singspiel.

 

I sin krönika i Dagens Nyheter anar Dan Jönsson en retrotrend i konstvärlden, apropå Lika med (återuppförd) på Göteborgs konstmuseum och Ynglingagatan 1 på Moderna Museet. Han ser det som ett uttryck för en tveksam nostalgi som ”skymmer sikten framåt” och ”hindrar nya genombrott”.

Det finns mycket att säga om de där formuleringarna men till att börja med är tendensen större än så. Det handlar inte bara om nostalgiska fyrtionåntingar med jobb på institutionerna som minns sina nittiotal.

På Berlinbiennalen förra året Adolph Menzel med, i stor skala. I Venedig i somras fick Tintoretto hela den centrala rotundan i biennalens internationella paviljong. Istanbul gick inte längre än till åttiotalet och Felix Gonzales-Torres men lät likafullt den sensible postminimalisten bilda utgångspunkt för hela utställningen.

Det här är inte fråga om någon nostalgi. Det handlar om att förankra den internationella samtidskonsten i konsthistorien.

Marknaden har en del i det här. För att kunna fortsätta att kränga nya Hirst måste man till slut koppla ihop honom med det där gamla, kanoniserade, etablerade, estetiska. Men det är inte bara marknaden.

Den som läser gamla debatter gör en intressant observation. Man kan hitta retorisk finess och fantastiska formuleringar men oftast är det samtidigt som ett stort hål i texten. Det går nämligen inte att förstå vad de är så upprörda över. Eller, det går det såklart, men patoset berör inte längre, historien har gått andra vägar och debattörernas ilskna tvärsäkerhet framstår som lite…manierad? Åtminstone fruktansvärt inaktuell (jag tänkte på det här senast häromdagen när jag läste något av Andreas Malm – jag gör alltid det när jag läser honom, jag tror jag läser honom för att få tänka att exalt så kommer han att framstå om några år).

Texterna liknar gamla skelett – några har kvar sin elegans, resten faller ihop i en trött dammig hög när man andas på dem.

Jag är rädd att mycket av den konceptuellt baserade konsten kommer att röna ett liknande öde, renons på estetisk gestaltning som den ofta är och vad värre är dessutom på intressanta idéer.

Att ställa ut någon sorts arkiv över sitt googlande kring ett ämne och förvänta sig att bli tagen på allvar är rätt fåfängt. Och även om du ville väl med din skakiga oklippta ”dokumentär” om taxichaufförer i Manila och till och med blev inbjuden till en biennal i Ulan Bator så, nej tyvärr. Det går inte längre.

För att konceptkonst ska bli intressant idag krävs väldigt bra idéer. Socialkritisk dokumentärkonst som inte intresserar någon utanför konstvärlden är om något borgerligt hyckleri.

Jag tror att konstvärlden någonstans känner det här på sig. Jag tror att Dan Jönsson gör det också men om jag har förstått honom rätt genom åren vill han ha mer radikalisering, mer engagemang mot den nyliberala ondskan, kolonialismens arv, EMU eller vad det nu är. Om bara konsten blir ännu argare och mer aktivistisk och mindre borgerlig kommer folket att lyssna!

Knappast. Jag vet inte vilka ”nya genombrott” Jönsson anar vid horisonten (ser han konsthistorien som en rent framåtskridande rörelse – mot högre klarhet, rentav parallell med vägen mot det klasslösa samhället?), jag är bara övertygad om att den gestaltnings- och formuleringskonst som saknas finner energi i historien snarare än i nutiden.

Det går inte att börja måla som Menzel eller Tintoretto eller att göra installationer som Gonzales-Torres. Men de har på sina olika sätt något som blivit en bristvara.